Jag var fyra år när vi flydde

Jag blev pappa för några år sedan. Den 19 februari 2022, bara några dagar innan kriget i Ukraina bröt ut, föddes min son Georg, som är döpt efter sin morfar. Idag är han fyra och ett halvt år, precis så gammal som jag var när jag och min pappa tvingades lämna vårt hem i Iran, i efterdyningarna av Iran-Irak-kriget, för att skapa oss ett nytt hem i ett nytt land. Det landet kom att bli Sverige, och året var 1989.

Ett svartvitt foto av ett hus med snö runt om — *Flyktingförläggningen i Svappavaara. Här började mitt liv i Sverige, och väntan på att få stanna.*

Den första tiden i Sverige fick vi bo på en flyktingförläggning i Svappavaara, som ligger ungefär fyra mil utanför Kiruna. Själva förläggningen är sedan länge nedlagd, men byggnaderna finns kvar.

Jag minns att jag då inte tyckte att det var något särskilt konstigt med något av det som hände, även om ingen berättade för mig vad som skedde, varför vi hade lämnat Iran eller varför vi nu skulle bo i Svappavaara av alla platser.

Jag minns så väl bussresan dit från flygplatsen i Kiruna, bara kilometer efter kilometer av skog, snö och mörker. Väl framme blev vi tilldelade en lägenhet med tre rum: en dubbelsäng i pappas rum, en enkelsäng i mitt rum, en soffa, soffbord, en tv, ett köksbord med stolar. Ett skal utan allt det som gör en bostad till ett hem. Jag hade lite kläder och en handfull leksaker, bland annat min käraste ägodel, en batteridriven polismotorcykel som blinkade och gjorde ljud, som jag fått i ettårspresent och egentligen det enda jag hade med mig från Iran. Jag älskade den och var så rädd om den att den bara fick stå på fönsterbrädan, för fin för att leka med, tyckte jag.

Ett barn och en vuxen sitter vid ett bord med en mönstrad tapet bakom sig — *Jag och min faster på nouruz, persiskt nyår. Duken på bordet hade hon tagit med sig från Iran.*

En kvinna, en man och ett barn står uppställda vid ett bord — *Första persiska nyåret i Sverige firade vi i en gymnastiksal, tillsammans med andra familjer som bodde på flyktingförläggningen.*

Jag fick börja på förskola, eller dagis som det hette då, med andra barn från bygden, och spendera dagarna med att leka, rita, bygga snögubbar och bläddra i böcker. Jag brukade vara den som blev hämtad sist, och det tyckte jag var mysigt. Jag och pedagogen brukade leka ritlekar, ni vet, sådana där man turas om att dra streck tills det blir en figur, och ibland fick jag isglass, vilket fick mig att känna mig speciell. Jag minns så väl när jag en dag förstod vad hon sa till mig på svenska, och att jag kunde svara henne – hon frågade just om jag ville ha en glass. Jag minns när jag fyllde fem år och pappa ordnade ett litet kalas och bakade tårta. Jag minns hur kul det var att följa med de större barnen och åka spark ner till den lilla matbutiken på vintern när de skulle köpa godis, för då fick jag också smaka. Eller när det snöade så mycket en kväll att vi knappt kom ut morgonen efter, eller när vi lekte kurragömma och upptäckare i skogen bakom huset.

Jag minns också mängden cigaretter min pappa rökte. Nu som vuxen och själv förälder kan jag föreställa mig den oro och ovisshet han måste ha känt över att inte veta vad som skulle hända: om vi skulle få stanna och bygga våra liv här, eller tvingas vända. Jag minns stressen hos de vuxna när polisen kom till området för att en familj skulle hämtas och utvisas, och frågan alla ställde sig: har vi tur idag, eller är det vår tur idag? Polisnärvaro kom att betyda just otrygghet och utvisning för mig i många år. Den eviga väntan på beslut. Väntan på att få bygga ett hem. Väntan på trygghet. Det jag däremot inte minns är om min pappa någonsin log eller skrattade under den här tiden.

Barn har en fantastisk motståndskraft och förmåga att anpassa sig. Leken har en central roll för barns utveckling – genom lek kan barn som upplevt de hemskaste av saker bearbeta trauman på ett avdramatiserat sätt. Rätten till lek finns inskriven i barnkonventionen, och den gäller alla barn, också de som är på flykt. På Clowner utan Gränser vet vi hur viktigt det är att få skratta. Skrattet, särskilt det som kommer efter ett trauma, är förlösande och kan få ett barn som stängt in alla sina tankar och känslor att också öppna upp för sorg, ilska och rädsla.

Alla vi som har barn i vårt liv vet hur fantastiskt det är att se dem skratta. Jag kan bara ana hur mycket starkare den känslan blir om det är första gången på månader, mitt i en svår och utsatt situation. Men det vi också regelbundet påminns om i vår verksamhet är hur viktigt det är för barn att se sina föräldrar skratta. Under våra föreställningar ser vi ofta barn som vänder sig om och tittar på sina föräldrar. Att få dela skrattet tillsammans är något av det finaste vi har – det signalerar till barnen: just nu är allt tryggt och bra, just nu kan jag slappna av.

Jag har fått dela många skratt med min pappa genom åren efter livet i Svappavaara, men de uppstod på riktigt först efter att vi fick permanent uppehållstillstånd. Jag minns hur lättad han var den dag brevet till slut kom, där det stod att vi fick stanna. Det var som att den tyngsta av bördor hade lyfts från hans kropp. Plötsligt fanns hopp, framtidstro.

Att jag nu får skratta tillsammans med både min pappa och mina barn är en av mina största glädjekällor. Nu på söndag är det fars dag, och jag tänker särskilt på alla pappor som just nu tvingats fly med sina barn undan krig, som i Gaza, DR Kongo, Libanon, Sudan och Ukraina. Jag är stolt över att Clowner utan Gränser skapar tusentals ögonblick av skratt mellan barn och föräldrar varje år, runt om i världen.

Vill du vara med och skapa fler sådana ögonblick? Fira en pappa i ditt liv med vårt gåvobevis – eller bli månadsgivare och ge fler barn och föräldrar chansen att skratta tillsammans, året runt.

Farhad Mazi