Jag tänker att jag aldrig, aldrig mer vill höra ett barn sjunga en sång om ett krig.
23 februari 2023
“Artisterna behöver vila mer än jag”, tänkte jag när jag såg hur ögonen snurrade på dem efter genrepet. Det var en trött ensemble, men en uppeldad och rörd regissör som tvingade artisterna att lyssna på ett halvimproviserat pepp talk om att clown inte handlar om att spela för en publik, utan att leka MED dem. Få varje barn att känna att de är den viktigaste personen i rummet. Skapa ett rum där vi kan dela skratt tillsammans. Föra oss tillsammans. Utan gränser.
Ute är det kallt och blåsigt. Jag har fått namnet på en tygaffär och nu promenerar jag snabbt ditåt för att hinna innan de stänger. Jag försov mig och höll på att missa frukosten. Den konservativa regeringen har bestämt att allt ska vara stängt på söndagar, så jag har ett par timmar på mig att lösa det här. Warszawa är av gummi, glas och metall. Allt är modernt och nybyggt. Staden bombades massivt under Andra världskriget. Det har gått att bygga nytt. Skyskrapor i glas och kantiga former.
Här och där vajar fortfarande ukrainska flaggor. När jag var här i våras syntes de överallt. (Det polska fotbollslandslaget var först ut med att bojkotta VM om Ryssland fick vara med. När Polen och Sverige spelade play off hejade jag i smyg på Polen.)
Polen har tagit emot över 900 000 ukrainska människor på flykt. Nio hundra tusen. Att jämföra med de 120 000 som kom till Sverige då det pratas om kris och systemkollaps. Flera av dem är sedan länge igång och jobbar och hjälper till med mottagandet. Vår tolk Lisa som är med när vi håller workshops har ett galet schema och kollar ständigt tågtiderna.
Vi har haft workshops med barn och ungdomar från Ukraina under repetitionsperioden, för att få inspiration och material. De ska få se föreställningen sen, och målet är att de ska känna sig delaktiga i skapandet av dem. Vi passar på att testa grejer. Dansen vi gjort som publiken ska få haka på i slutet. Är den för svår? Kan de lära sig? Kan de komma på olika ljud till den?
I slutet av workshopen frågar jag om de kan någon sång som de tycker att vi ska ha med i föreställningen. En liten flicka räcker upp handen: “Slava Ukraini” säger hon. "Glory Ukraine” översätter Lisa. Och barnen sjungen den för oss. Alla kan den. Jag biter mig hårt i läppen. Jag kan ju för bövelen inte börja lipa just nu.
När jag kommer fram till tygaffären inser jag snabbt att vår produktionsbudget inte räcker till ett helt tyg till vår back drop. Som så ofta på såna här turnéer blir det till att improvisera. Jag tänker att jag kan klippa ut stjärnor och hjärtan och sätta fast på det svarta tyg vi redan har. Den stackars personalen får gräva fram allt glittrigt de har. Det är två stycken såna där nästan-tanter. Om några år kommer de att vara riktigt mysiga tanter i en tygaffär. Jag känner mig lite generad för deras slit. Förklarar att vi är från Clowner utan Gränser, inte från någon av de många lokala teatrarna som brukar beställa varor från affären. När jag berättar att vi ska spela för ukrainska barn skiner de upp. De insisterar på att få ge oss tyget gratis, men jag förklarar att vi måste få betala. Men att jag gärna lånar en tygsax och klipper i affären.
Nästan-tanterna tittar klentroget på när jag börjar klippa nånting som kanske är stjärnor, men också kanske är någon form av pastarätt. Jag drar mig till minnes min IG-varning i syslöjd. En av dem, den som pratar engelska, frågar om jag behöver en bättre sax. Jag klipper en stjärn-carbonara till. Hon hämtar en ny sax. Jag försöker mig på ett hjärta. Hon hämtar tre saxar och säger åt mig att pröva alla. Sen beordrar hon sin kollega att hjälpa mig. Och där står vi, alla tre, och klipper tyg i guld och rött. Jag gör hjärtan, de gör stjärnor. Det blir nästan lite julstämning.
Hon frågar var jag kommer ifrån. Säger att "Sweden is a nice country". Undrar lite skeptisk vad vi egentligen pysslar med utrikespolitiskt. Jag säger att vi nog inte vet själva. Att vi inte förstår den här verkligheten. Vi har inte varit i krig på hundratals år.
“Men vi förstår.” säger hon. “Vi har varit med förr. När han den där - hon vägrar säga hans namn - blev mottagen av drottningen i England för två år sedan blev vi förskräckta. Vi har alltid vetat vad han planerar. Vi har varnat för det här. Men vem lyssnar på Polen?”
Sen vill hon veta om jag har varit i Ukraina. Hon har varit där. Många gånger. Det är vackert. Jag säger att jag gärna hade velat åka. Flera av mina vänner i Shanghai var från Ukraina. Klasskompisar, clownelever, motspelare, det var väl eventuellt nån dejt också. Eller om de var ryssar. Jag visste aldrig. Jag berättar att i Shanghai var ukrainarna och ryssarna ett gemensamt community. Jag visste aldrig vilka som var vilka. Jag berättar om den dagen då Ryssland gick in i Kreml. Mina vänner gick ut och spelade laser tag tillsammans. Ryssland mot Ukraina. Som nån slags terapi. Jag fick följa med och vara med ukrainarna. Vi förlorade. Efteråt gick vi ut tillsammans. De drack och kramades och grät. “Vi är fortfarande bröder och systrar” sa de.
“Det här är inte normalt” säger min nya vän. “Det ska inte finnas en gräns. I den här regionen ska vi hälsa på varandra som vi vill. När det är normalt finns det inga gränser här.” Hon suckar. “När kriget bröt ut kunde jag inte gå ur sängen på två veckor. Jag var så deprimerad. Det var så hopplöst. Allt hopp är borta.”
Jag säger att just hopp är något vi brukar prata om i Clowner utan Gränser. Att vi ska få dem att skratta och glömma. Jag visar bilder på skrattande barn från andra turnéer, och hon blir lite gladare. Jag berättar om våra workshops, om zombiekull och zip-zap-boing och om hur både barnen och arrangörerna skrattade när de hoppade ett mimat lång-hopprep tillsammans. Och jag berättar om hur de sjöng för oss. Att alla kunde sången.
Och nu tåras mina ögon. Nästan-tanten får se mig gråta, det gör inget. För jag förstår vad jag just har berättat. Jag tänker att jag aldrig, aldrig mer vill höra ett barn sjunga en sång om ett krig.
“Hela tillvaron är en kamp mellan det goda och det onda” säger hon. “Det finns inget vi kan göra.”
Jag säger att hon ju gör nånting, precis just nu.
“Yes, maybe a little light. But just a small one.”
“Ljus är alltid ljus” vill jag säga, men det låter så galet pretentiöst så jag lyckas inte få det ur mig.
Det är efter stängningsdags och när jag vill ta en bild kräver hon att få leta fram lite smink först. De säger att vi får komma tillbaka när vi vill och de ger oss allt tyg vi behöver gratis.
Warszawa är ännu blåsigare när jag går tillbaka till hotellet. Skyskraporna i glas speglar en tung grå himmel. Men i en papperspåse i innerfickan har jag ett 30-tal hjärtan i guld.
Imorgon är det premiär. Med en föreställning där ledorden har varit värme och lekfullhet. Slava Ukraini har vi bytt ut mot Stéphania, den ukrainska schlagervinnaren från i fjol. Alla kan den också. Jacob, Nina, Aneta och Maks ska under ytterligare två hektiska veckor åka runt och skapa rum där vi kan skratta tillsammans – utan gränser.
