Jag hör fortfarande barnens skratt

För de barn som såg föreställningen även förra året var det ett kärt återseende, en flicka på ett barnhem för barn till de många sexarbetarna i Mumbai hade sett föreställningen förra året då hon just hade blivit omhändertagen och var på ett center för traumarehabilitering. Hon kom ihåg hela föreställningen och diskuterade med clownerna efteråt de ändringar som de gjort. I detalj mindes hon numret med väskan som hon tyckte så mycket om.

På fängelset för barn steg jublet när clownerna busade till det med personalen. Det är fruktansvärt att se barn vara inlåsta under sträng disciplin och aldrig ha rätt att gå ut. Barnen var så glada att vi kom och personalen berättade att ingen någonsin kommer och besöker dessa barn. Här ska vi jobba igen nästa år.

En spelning skedde alldeles invid den hårt trafikerade motorväg som utgör den ena gränsen till ett av Mumbais allra värsta slumområden, den andra gränsen består av en lika hårt trafikerad järnväg, där emellan är det ca 50 meter av presenningar, kartonger och människor. Det tog ett tag innan barnen förstod vad som hände på scenen, clownerna fick busa med de vuxna i publiken för att visa att inget var farligt och att allt var på lek, när alla förstått att det var på skoj började skratten komma trevande ett efter ett och när föreställningen var slut ville ingen gå därifrån.

Redan innan clownerna kommit ut bakom den hastigt uppsatta ridån är jublet öronbedövande, barnen sitter i prydliga rader och är så glada och spända inför det roliga som snart ska ske. När den första clownen visar sig ökar jublet och de prydliga raderna bryts på en gång. I 45 minuter leker clownerna med varandra, barnen och lärarna och ju tokigare påhitt de hittar på desto mer ökar jublet. Efter föreställningen får vi veta att förra årets föreställning var det första mötet barnen på denna skola någonsin fått med kultur och att de blev så inspirerade att de imorgon, på julafton ska vara med i en distriktstävling med sin egen föreställning.

Det känns bra att vi arbetar här i Indien och jag önskar att turnén aldrig tog slut, mötena med barnen har varit starka, jobbiga, fina och visat hur mycket skrattet betyder och att vi tillsammans kan förändra världen – om så bara för en stund i taget.