Intervju med Ranin Odeh från Palestina

Kan du beskriva hur situationen på Västbanken ser ut nu?
Situationen just nu är väldigt svår. Arbetslösheten har ökat det senaste halvåret vilket gjort att ekonomin har drabbats hårt. Det leder till stor frustration och oro runtom i hela samhället. Många kvinnor redogör för hur männen tar ut sin frustration och ilska på dem, hur de är våldsamma och aggressiva där hemma, både mot dem och mot barnen. Det är tydligt hur oron som sprider sig i hela regionen har gjort det betydligt farligare för kvinnor och barn, både i hemmet och ute i samhället. Det har också blivit svårare att röra sig mellan olika platser, att förflytta sig som palestinier på Västbanken är riskfyllt och man vet aldrig riktigt vad som ska ske.    

Vad är teaterns roll mitt i en så orolig tillvaro? 
Att växa upp under ockupation är oerhört speciellt, det fråntar dig möjligheten att skapa en egen identitet och egna tankar. Du har blivit påtvingad en världsbild, ett narrativ och en inställning till omvärlden som inte är din egen och som inte går att ifrågasätta. Det teatern och cirkusen bidrar med är därmed på liv och död, då det är den enda platsen i samhället som erbjuder en fristad och en säker plats att utforska vem man själv är, vad man känner, tänker, vad man vill och vad man drömmer om. Det blir en plats att gemensamt utforska vad livet är. Frihetsteatern erbjuder just det; frihet att experimentera med vad det kan innebära att leva, inte bara överleva.

Teatern har skapat ett community här som är större än vad någon av oss är var för sig. Att ha en gemensam mötesplats där man vågar vara sig själv mitt under pågående krig, ger en livsnödvändig kontrast till vardagen. Det skapar ett konstnärligt motstånd till förtrycket. Därför fortsätter vi även om kriget pågår, även om våra lokaler blir bombade och våra kollegor blir fängslade.  

Frihetsteatern har utstått tre bombningar det senaste året, den gamla teaterbyggnaden finns inte mer, men verksamheten fortsätter under andra former. Ibland samlas vi i en skola och ibland i nya tillfälliga teaterlokaler. Det går inte längre att genomföra några föreställningar förstås, men kvinnor och barn kan samlas, leka, prata, lära och få en fristad från livet i övrigt.

Bild

Vad önskar du att omvärlden visste om situationen i Palestina?
Det historiska perspektivet! Det som sker nu är inget nytt utan det har pågått i generationer. Vi har alla genomlevt olika attacker, intifador och skeden av ockupation och förtryck, som lett till den våldsamma upptrappningen i Gaza just nu. Även här på Västbanken, har situationen förvärrats dag för dag sedan den 7 oktober. Bosättningarna blir allt fler och de israeliska bosättarna får mer och mer fria tyglar att beväpna sig för att skada, hota och fördriva palestinier i området. Några sätt som det tar sig uttryck på är genom att övervaka varje steg palestinier tar. Bland annat har en ny bilväg dragits mellan städerna, som går rakt genom bosättningarna. Där kan man bli visiterad eller förhörd helt utan anledning och ofta blir man tvungen att sitta och vänta i timmar innan man får resa vidare. Det har gjort det livsfarligt att resa mellan olika platser. Likaså blir alla nya check points ett sätt att befästa hot, makt och kontroll i området.

Precis som i Gaza har infrastrukturen slagits ut allt mer. Vattenledningar och reningsverk har förorenats eller förstörts, allt för att strypa möjligheterna för oss att leva här.

Känner du hopp om att situationen kommer att förändras, att konflikten kommer att kunna nå en lösning?
Nej.... (Lång paus). Palestina är en så strategiskt placerad region, som är alldeles för viktigt för andra nationer att släppa taget om. Människorna här är inte betydelsefulla, inte i jämförelse med de politiska intressena som står på spel.  

Vad betyder aktiviteterna för barnen och ungdomarna i området?
Barnen! (Ranin skiner upp på skärmen). Det här är den enda platsen i deras vardag där de inte blir tillsagda, inte har strikta regler för vad man får och inte får göra. Det är den enda platsen där de fullt ut tillåtas att vara barn och ohämmat få lära känna sig själva. Det formar teatern till en magisk plats där de erbjuds den trygghet som behövs för att våga utforska och experimentera. Vi ger barnen möjlighet att stå på scen, spela teater, hjälpa till med produktioner, ljus eller teknik. Alla dessa verktyg hjälper till att forma en ny generation. Jag känner mig hoppfull inför att den här typen av fristad kan skapa en generation av vuxna, av framtida ledare, framtida artister, som kan se på livet på helt nya sätt. Även om det kommer ta lång tid. För det måste vara där det börjar, där människorna förändrar samhället.     

För oss som är äldre har ockupationen inneburit en långsam förändring till det sämre. En indoktrinering av tankar och förhoppningar. Men den unga generationen som växer upp nu, växer upp med vetskapen om förtrycket, de har känt av det hela sina liv och uppfattar omvärldens påverkan på gott och ont. Genom sociala medier och tillgång till information har de här barnen en helt annan förståelse för situationen. De kommer säkert vara mer uppmärksamma på livets orättvisor och se tecken på förtryck och våldsamma upptrappningar tidigt och kunna säga ifrån och kräva en annan framtid för sig själva. De kommer att kunna formas till sina egna hjältar.

Hur tror du att framtiden ser ut för Palestina?
Mörk… Så länge som ockupationen består kommer livet här att stå stilla. Det finns inget som kan blomstra under ockupation. Det enda man kan göra under förtryck är att överleva. För att kunna leva krävs frihet.

Vad ger dig hopp?
Att se hur människor kommer samman. Hjälpsamheten gentemot varandra och viljan att bidra till ett "normalt liv" mitt i förödelsen är så vackert att se. Folk som inget har delar gärna med sig till andra. Det är också väldigt stärkande att se omvärlden reagera och stå upp för rättvisa och mänskliga rättigheter. Allt från de stora demonstrationerna som pågår runtom i världen, till rättegången i Haag och Sydafrikas juridiska påtryckningar. Det är tydligt att de länder som själva har genomlevt förtryck, känner igen det som sker i Gaza och på Västbanken just nu, och är heller inte rädda för att säga ifrån.

Så jag känner mig inte hoppfull, men det finns hopp i solidariteten.

Bild