”I was never a cheerleader” - Fyra dagar i Libanon

Libanon, detta lilla land som har en så varm plats i mitt hjärta. Gästfriheten, generositeten och leendena är lika stora som alltid, men samtalen andra. Vi pratar om oro för framtiden, den totalt havererade ekonomin, sopbergen som äter upp gatorna, elektriciteten som bara finns någon timme om dygnet, bristen på bränsle och risken för nya våldsamma sammandrabbningar. Området i hamnen som helt raderades av explosionen. De gamla stadsdelarna med sina vackra hundraåriga hus som nu desperat försöker hålla sig uppe. Skjutningarna för några veckor sedan som väckte svåra minnen från inbördeskriget. Funderingar på att lämna landet och börja om någon annanstans.

 

Vi landar klockan fyra på morgonen, efter några få timmars sömn ger vi oss i väg. Vi har bara några korta dagar här och ingen tid att spilla. Den första dagen bjuds vi med till en workshop med syriska och palestinska kvinnor som lever i det sedan länge permanenta flyktinglägret Chatila. Gatorna här är lika trånga och smutsiga som leendena är stora inne i rummet där vi ses. Detta är deras fjärde träff, sessionerna leds av artisterna Stephanie och Riwa, och idag får vi vara med i dans, konstskapande och lekar. Med det kreativa som bakgrund ryms här samtal om kvinnors utsatta situation, patriarkatets makt, drömmar om framtiden och förluster de upplevt. Mjuka händer, snälla lekar, mönster med akrylfärger blir det som behövs för att våga dela, bygga vänskaper och självförtroende. Stephanie berättar hur konflikterna i lägret är många – mellan palestinier och syrier – denna grupp blir ett andrum där nationalitet blir sekundärt, där förståelse skapas och vänskaper byggs.

Förenade i övertygelsen om att skratt är livsviktigt för barn 

Den andra dagen reser vi söderut till Saida, en av Libanons större städer som präglats av hård stämning och oro. Vi spelar en föreställning i en liten oas som byggts upp av ett gemenskapsinitiativ. En tidigare soptipp har förvandlats till odlingar, en liten marknad och skogsdunge. Med träden som kuliss får artisterna hundra barn och lika många tonåringar och vuxna att kikna av skratt. En grupp på 20–30 tonårstjejer håller sig i bakgrunden med nyfikna leenden. De är alla palestinier eller syrier, som levt i Libanon i generationer, men fortfarande lever i ett läger de inte tillåts lämna utan särskilda tillstånd. För att komma in eller ut behöver de passera 3 checkpoints. De går på samma program som kvinnorna i Chatila och idag är deras avslutningsdag. Vi har lyckats få alla tillstånd för dem att lämna lägret och de firar sin avslutning med frukost vid floden och besök på föreställningen. 

På kvällarna äter vi med artisterna, Sabine, Stephanie, Riwa, Layali, Ghalia, Rami, Dima och ännu fler. De är som en liten familj, förenade i övertygelsen om att skratt är livsviktigt för barn, för att människor ska må bra och samhällen utvecklas positivt. När vi pratar om den pågående situationen i landet svarar flera: 

 

Mitt arbete är lika viktigt för mig, som för de barn jag möter. Det är det som ger hopp, uthållighet och ork att leva i en vardag och ett land där allt rasar runtomkring.

”I was never a cheerleader”

Tredje dagen börjar vi i en skola för barn med särskilda behov. Den ligger i området där de våldsamma skjutningarna var för några veckor sedan. De flesta av barnen är autistiska, känsliga för ljud och intryck. Det går knappt att föreställa sig hur de måste känt sig när gatorna plötsligt fylldes av vapen och skott. Föreställningen följer barnens energier och intryck. Med sina storartade sinnen sitter de med vidöppna ögon och slukar varje sekund. Mitt eget största ögonblick är när en ung flicka, 12–13 år, bjuds upp på scenen för att delta i en improviserad clownorkester. Hon ges ett par klarblå, glittrande pompoms men invänder skarpt ”I was never a cheerleader” och avisar uppdraget. 

 

“Today you are”. 

 

Först med små prövande rörelser, sen vidare och vidare. Pompoms flyger i luften högt över huvudet, hon låter dem smeka kinderna på sina vänner i publiken, sträcker armarna högt upp i luften, springer över scenen som egentligen är en parkeringsplats. Publiken jublar och ropar hennes namn. ”AMAL AMAL AMAL”*. I denna lilla stund är hon den stjärna hon alltid borde få vara. 

 

Efteråt sitter hon bredvid mig. Jag säger att hon var fantastisk. Hon svarar med rynkade ögonbryn ”I was never a cheerleader before”. Jag svarar: maybe never before - but now you are. Rynkorna suddas ut och i ögonen tänds glittret igen. Drömmen får ta plats.

Energin är hög redan när vi kommer.

Nästa stopp är på en skola för syriska och libanesiska barn. Trots att kriget i Syrien pågått så länge är skolsystemet fortfarande uppdelat utifrån nationalitet, den här skolan är ett undantag där alla barn går tillsammans. Energin är hög redan när vi kommer. Barnen mellan 3–7 år. Vi spelar på asfalten, lägger ut vårt rep för att visa var den provisoriska scenen är. Artisterna leker runt bland barnen, visar dem hur de ska sitta, fångar upp de minsta längst fram, ser till att alla har avstånd. Föreställningen börjar och nyfikenheten är stor och barnen ivriga att se allt. När Sabines paraply plötsligt blåser henne ut i publiken så tjuter barnen av skratt. När Riwa hoppar genom en rockring och landar handstående är ögonen vidöppna. När Stephanie brister ut i sång sjunger alla med. När föreställningen är slut har scenen krympt till hälften av sin ursprungsstorlek, så stor var ivern att komma nära, att se allt, att få uppleva.

  

Vi reser hem igen. Fyllda av intryck. Av sorg över den raskt eskalerande situationen, av oron för framtiden och rädslan för våld. Men också av så många stunder med tindrande ögon, ekande skratt och varma samtal. Med en övertygelse om att vi gör rätt saker – att det är livsviktigt att skapa rum för hopp, för skratt, vänskap, tillit, lek, glädje, framtidsdrömmar och vardagslättnad. För när vi inte kan påverka systemet runt oss – så måste vi hitta stunder och platser där vi mår bra. Det är så vi orkar leva vidare.

*Namnet har ändrats