I skuggan av monsterhotellet

Men låt mig försöka. Först vill jag berätta för dig om de historier vi har fått höra under våra två dagar på besök hos Chamfolket och River Kids i Phnom Penh. De träffar oss direkt i hjärtat. Vi lyssnar på historierna och memorerar det vi hört. Sedan är det vår uppgift och vårt ansvar att flytta fokus. Fokus till det positiva. Att koncentrera oss på glädjen och lyckan vi finner genom leken i våra möten med barnen och de vuxna.

Chamfolket lever sina liv på små båtar som också är deras levebröd. Floden är deras hem. Här tvättar de sig, fiskar och dricker vatten. Kvinnorna föder sina barn på båtarna och tvättar efteråt både sig själva och den nyfödde i floden. Både barn och vuxna får parasiter och andra sjukdomar från vattnet och flera av båtarna är i så uselt skick att de måste stå på grund på flodens botten. Trots det så sjönk två båtar en vecka innan vi kom hit. Den ena av dem klockan två på natten med fyra barn ombord. Alla barnen tog sig själva i land utom en bebis som sovit i sin hängmatta. Som tur är simmade en man ut och fiskade upp bebisen med hängmattan, likt ett fiskenät.

Det stora hotellet som ligger här vill nu utöka och då självklart genom att använda den strandremsa som Chamfolket hittills fått hyra. De skickar ut människorna på floden igen med sina sjunkande båtar.

River Kids bor med sina familjer på hotellets andra sida. De hyr små jordplättar, lika stora som en parkeringsficka, för 30 dollar i månaden. Plåttak får de skaffa själva. Likaså hängmattan. Åtta kvadratmeter grus eller betong, utan någonting på, inklämt mellan en mur eller husvägg. Det blir dock billigare om de bygger en våning till på kojan och en till familj flyttar in ovanpå. Då får de betala 25 dollar per familj. Totalt 50 dollar i månaden för en parkeringsficka.

Intrycken från vår resa är många och lämnar oss med ett beroende. Vi vill ha mer. Bara en show till. Vi måste resa tillbaka. Vi behöver träffa dess barn igen. Vi måste höra slutet på historien.

Konsekvent under mina expeditioner med Clowner utan Gränser har jag alltid efter showens slut sett hur barnen själva leker clowner och härmar oss och vad de nyss sett oss göra. Minnet, leken och skratten lever kvar hos barnen långt efter att vi rest hem.