Hållbara mål vilar inte i politiken

Clownerna börjar föreställningen och gör sitt öppningsnummer, det som alltid möts av jubel. Ingen skrattar. Nästa nummer. Ingen skrattar. Den växande klumpen i min hals gör sig påmind och jag tvingar mig själv att inte börja gråta. Jag tänker att ingen blir hjälpt av min gråt. Istället börjar jag skratta. 

Efter att clownerna har kämpat, nummer efter nummer, och vi vuxna i publiken skrattar så mycket vi kan börjar den första flickan skratta. Först lite grand, sedan mer och mer och snart ligger hon över min kollegas ben, dubbelvikt av skratt och håller sig för magen i kramp. Fler stämmer in och snart skrattar nästan allihop. När vi ska åka därifrån berättar de som arbetar på centret att detta var ett stort genomslag för dem och de vet att de nu kommer kunna nå fram till flickorna för att hjälpa dem att bearbeta sina trauman mycket lättare.

Idag häktades tre personer i en stor pedifilhärva i Sverige. Av all grymhet som finns i världen är människohandel och sexhandel med barn det vidrigaste jag kan tänka mig. När barn blir en handelsvara som säljs gång, på gång, på gång utmanas min tro på mänskligheten. Enligt FN utsätts cirka 1,2 miljoner barn för människohandel varje år. 1,2 miljoner! Det är en tiondel av Sveriges befolkning! Människohandel är den tredje största brottsliga verksamheten i världen, efter narkotika och vapenhandeln. 

Världen kan enas om hur många globala hållbarhetsmål som helst. Jag tycker att det är bra att vi gör det. Men jag saknar att det inte finns konsekvenser om vi inte når dem. Alltså för oss som skrivit på och som ska arbeta mot målen, för oss som lever i självklar trygghet och rikedom. För konsekvenser om vi inte når de nu uppsatta globala hålbarhetsmålen för 2030 finns, jag lovar! Jag har träffat många av dem som kommer betala priset. För rent krasst är det inte jag som kommer lida om vi inte lyckas. Det är de flickorna som vi träffade på taket i Kathmandu, det är flickor som nyss föddes i extrem fattigdom och som just nu fortfarande lever i den självklara trygghet bara spädbarn besitter. Det är de som kommer att betala priset.

Det finns ingenting som inger så mycket hopp om framtiden som ett barns tro på sig själv och sin förmåga. Det finns ingenting som äcklar mig mer än vuxna som tar sig rätten att krossa denna tro. Oavsett sammanhang. Vi vuxna har enligt mig en enda uppgift som vi inte kan förhandla med, och det är hjälpa barnen runt oss att bli vettiga vuxna. Uppenbarligen ser världen ut som den gör idag på grund av att det inte finns tillräckligt många vettiga vuxna. 

Jag tänker på de flickor jag träffade i Nepal, jag hoppas att de kan få hjälp att bli hela igen. De finns kvar i mitt hjärta varje dag och jag kommer aldrig sluta kämpa för dem. Jag tänker även på de flickor vi under fyra års tid har träffat i red light distriktet Kamathipura i Indien. De som är födda av mammor som är sexslavar på bordeller dit människohandlare fört dem.  Barn som vet att en dag kommer de att tvingas ta sin mammas roll, för att inga andra alternativ finns. Jag älskar att vi har lyckats väcka en tro på en annan framtid för dessa flickor. Att vi tillsammans med vår partner lyckas hjälpa dessa flickor att tro på sig själva och inte minst att de har en annan framtid. 

I december var vi i red light ditriktet och efter nära ett års träning i cirkus och teater fick vi se flickor uppträda med ett självförtroende som om det var en självklarhet för dem att stå på scen. När en flicka efter föreställningen kom fram och presenterade sin mamma och mormor för oss och mamman stolt konstaterade att det nu fanns en annan möjlighet för deras flicka, en annan framtid, som inte var på bordellerna, det är då förändring sker på riktigt.

När vuxna bestämmer sig för att ett barn är ett barn är ett barn, en värdefull individ som ska ha tillgång till sina rättigheter och som ska behandlas med respekt det är då vi våga tro på en bättre framtid. Hållbara mål vilar inte i politiken, de händer i vardagen och med våra egna handlingar. Kan vi enas om att inte kränka barns rättigheter på någon punkt? Kan vi enas om att alla barn är lika mycket värda? Att inga barn ska falla offer för idioter? Kan vi alla enas om att vi, var och en av oss har ett ansvar att se till att detta inte händer, inte om vi kan påverka det?! Isåfall kan vi när vår tid kommer kunna lämna detta liv lite mer rakryggade och stolta.