Glädje i skuggan av kriget

En liten pojke, sju år gammal, kommer fram med ett leende och hälsar. Han berättar att han är från Mariupol, en stad som sedan den fullskaliga invasionen har varit ockuperad av Ryssland. "Jag gillar att vara där," säger han, "men nu är det krig."

Nyfiken frågar jag om han vill visa mig lekrummet jag såg tidigare. Han skiner upp och vi springer tillsammans uppför trappan. När vi kommer in i rummet ser jag hans mamma och storasyster sitta där. I förberedelserna inför turnén fick vi veta att samtal om pappor kan vara känsliga – många pappor har kallats in till militären, och en del har tyvärr förlorat sina liv. Därför väljer jag att inte fråga om deras pappa. Vårt uppdrag här är att sprida glädje, och det är där mitt fokus ligger.

I stället frågar jag vilken som är hans favoritleksak. Utan att tveka plockar han fram en liten Spiderman-figur ur sin ryggsäck. "Den heter Black Spiderman," säger han stolt. Jag skrattar till och påpekar att Spiderman ju är röd och blå. Vi skrattar båda åt den roliga lilla detaljen.

Familjen har bott i Lviv i ungefär ett år nu. Pojkens storasyster Nancy, som är 14 år, hjälper till att tolka när jag pratar med deras mamma på engelska.

En artist i rosa kostym står framför barn som sitter på stolar — Artisten Max kommer själv från Ukraina och var en stor favorit hos barnen!

Efter vår föreställning kommer pojken och storasystern fram för att ge mig en kram. Pojken springer fram och tillbaka, full av energi. Nancy förklarar att han egentligen är lite blyg, men det märks att han njuter av stunden.

Nancy frågar mig förväntansfullt: "Kommer ni tillbaka?!" Hennes ögon glittrar av hopp. Jag vill så gärna säga "Ja, självklart kommer vi tillbaka!" Men sanningen är att jag inte vet. Så jag svarar i stället att vi har haft det fantastiskt roligt här. Innan hon går, säger hon: "Jag måste få ge dig en kram till." Vi kramas ordentligt innan hon går tillbaka till sin lillebror och jag börjar packa ihop våra saker för att åka hem.

Varje gång vi lämnar en plats är just denna osäkerhet det svåraste – om vi ska kunna komma tillbaka. Vår verksamhet här i Ukraina, liksom i andra länder där Clowner utan Gränser verkar, är beroende av ett ekonomiskt pussel. I Sverige är både biståndet och kultursektorn drabbade av nedskärningar. Därför vill jag passa på att lyfta hur viktiga gåvorna från privatpersoner som du är. Med ditt stöd kan vi göra både akutinsatser och planera långsiktigt för att nå de barn som behöver skratta allra mest. Med din hjälp kan vi faktiskt lova barnen att ja – vi kommer tillbaka.

Jag vill skänka en gåva.

Fem personer som ler, fyra i rosa kostym och en i grön t-shirt — Skribenten Elin i grön t-shirt med artistteamet bakom sig inför en föreställning.

Elin Wilhelmsson