Ett delat skratt i väntan på ovissheten
21 maj 2025
Vi befinner oss på Stockholms första återvändandecenter i Märsta. Hit skickas familjer och personer som fått avslag från Migrationsverket, i väntan på att återvända till det land de en gång lämnat – ofta med fara för sina liv. Återvändandecentren ingår i ett skifte i migrationspolitiken i Sverige som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna planerar att expandera de kommande åren. Det är ingen slump att centret hamnat just här, alla center är strategiskt placerade nära en flygplats.
Vi möts av två väktare i receptionen. En kvinna i kockmössa hälsar oss välkomna och visar oss in i matsalen. Stolarna är redan uppställda, riktade mot den främre delen av rummet som snart ska förvandlas till en scen. Artisterna Anna, Martin och Malin packar upp danspålen och cirkusmaterialet. Utanför fönstret står barn och betraktar dem nyfiket, ögonen stora av förväntan.
En volontärer kommer kånkandes på en stor blå kasse full av mattor som barnen ska få sitta på längts fram. Hon har även med sig två lådor med baklava och kakor till fikat. Två diakoner finns också på plats. Deras ansiktsuttryck speglar det jag själv känner – en viss osäkerhet inför platsen och dess innebörd. Hur ser vardagen ut här? Går barnen i skolan? Har de kläder som räcker? Hur mår de, egentligen?
Matsalen fylls av springande barn. Några sitter redan bland stolarna. De vuxna verkar vara inne i sina egna tankar. En hinna av sorg ligger över många av dem och flera hälsar lite avvaktande på oss. Någon ler, men ögonen är trötta. Vid ett bord sitter ett gäng tjejer i tolvårsåldern. De leker klapplekar och pratar med självklar svenska.
Det är snart dags för föreställning. Vi går och knackar dörr i de ljusgröna bostadshus som omringar byggnaden. Lägenheterna består av ett enda rum med två eller tre våningssängar. Barnvagnar och små cyklar står utanför – de enda tecknen på att det bor barn här. Annars är det kalt och trist. Jag tänker på hur det måste vara att leva här i väntan på att skickas till en plats man kanske aldrig sett. Hur är det att växa upp i limbo, där framtiden är ett öppet frågetecken? Barn som kanske levt hela sina liv i Sverige. Jag undrar hur det känns att se bekymrade vuxna överallt i sin närhet. Att leva med väktare.
Barnen på återvändandecentret har inte skolplikt, men de har rätt till skolgång. Flera barn berättar att de inte gått i skolan sedan de kom hit.
Ljudet från en saxofon letar sig nu genom husen. Clownerna snubblar fram i sina färgglada kostymer, ropar och spelar, och dörrar öppnas försiktigt. Förvånade vuxna och nyfikna barn tittar ut – några följer efter musiken in mot matsalen.
När föreställningen börjar sitter majoriteten av publiken redan på plats. Barnen sitter längst fram och flera ställer sig upp så fort clownerna kommer för att få en bättre glimt av dem. Luften vibrerar av förväntan. Snart fylls rummet av skratt, applåder och imponerade utrop. Clownerna får metallringar att gå genom varandra, tappar bort sig i rockringar och låter saxofonen följa varje rörelse som en busig skugga. När Anna klättrar uppför danspålen tappar barnen hakan.
Mammorna, som tidigare sett trötta ut, skrattar högt. En av dem viker sig av skratt när Anna – hängandes upp och ner – låtsas somna i luften. Jag undrar vad hon annars tänker på om kvällarna. Vilka framtider hon försöker föreställa sig.
Längst bak i salen börjar ett litet barn plötsligt att gråta. Han sitter bredvid sin storebror, som är runt 15 år gammal och verkar avtrubbad. Jag går fram och föreslår att de kommer närmare. Pojken sitter på en stol längst bak där en vuxen skymmer sikten för honom. Han ser absolut ingenting, men hör däremot att något roligt pågår. Han tittar misstänksamt mot mig, men ställer sig ändå upp på stolen och det är först då han ser clownerna - och plötsligt spricker hela hans ansikte upp i ett stort leende. Han står som förtrollad en stund och börjar sedan ivrigt klappa med händerna. Äntligen får han uppleva clownernas magi och ser sedan resten av föreställningen stående på tå på stolen.
Jag tänker på hur livsviktigt det är med skratt, hur det kan krävas en ansträngning för att hitta tillbaka till skrattet efter att det gått förlorat. För att våga tro på och tillåta sig att hoppas på glädjen. Jag håller ett vakande öga på pojken utifall han ramlar, men det gör han inte. Framåt slutet tar han mod till sig och springer fram till clownerna för att titta på nära håll.
En autistisk pojke i trettonårsåldern, som till en början hållit sig undan och inte sagt ett ord, kommer nu engagerat mot mig för att berätta om cirkusen han provat. Han förklarar förtjust att rockringen snurrat runt honom och att han lyckades få den att fortsätta snurra så många gånger. Han är som förbytt. Pojkens mamma berättar att deras familj har bott på centret i åtta månader nu, men inte upplevt en så här rolig dag på länge. ”Vi bara äter och sover” säger hon.
Flera mammor kommer fram efteråt, tackar oss med kramar. ”Vi bär på så mycket stress här. Trots det fick ni våra barn att skratta”. En mamma berättar att det känns fint att se barnen så glada eftersom de ofta kan vara aggressiva och bråka med varandra på grund av alla stress och oro de har inom sig.
”Det är första gången jag sett de leka och skratta med varandra, precis som alla barn borde få göra”, säger hon.
Det är svårt att förstå hur snabbt ett samhälle kan förändras. Från och med våren 2025 träder nya lagar i kraft som rör asylsökande och asylrätt i Sverige. Som barnrättsorganisation ser vi med oro på utvecklingen. Vi befarar att fler barn kommer drabbas av familjeseparationer, osäkerhet och minskade möjligheter till en rättssäker prövning av sin framtid i Sverige. Förändringarna riskerar att strida mot barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag.
Därför fortsätter vi att närvara där barn lever i utsatta situationer och riskerar att fara illa. För att dokumentera. För att lyssna. För att bidra med det vi kan – en stund av glädje, en chans att känna sig som ett barn, om så bara för en liten stund.
Att få barn att skratta – särskilt där skrattet inte hörts på länge – är ett ansvar vi på Clowner utan Gränser bär med största allvar. Inte minst i Sverige, idag.
