Energi, inspiration och blåmärken. Magiska möten i skolor i Trollhättan.

På samma skola, under våra förberedelser, följs vi åt av två bröder, ursprungligen från Palestina. De bär saker med oss in i gympasalen samtidigt som de berättar att deras pappa är bortrest. Kanske är han i Saudiarabien nu, eller i Irak, de vet inte riktigt. De tror han jobbar som skräddare.

Det blir, en för oss, oförglömlig kväll. Vi får höra att barnen har stått ute i regnet och väntat i säkert en halvtimme. När alla välkomnas in fylls platserna snabbt upp med småsyskon, barn från skolan och deras föräldrar. De är från hela världen. Energin är hög, stämningen förväntansfull och publiken hjälper oss att minnas de otroliga resor vi gjort med samma föreställning i Mellanöstern. Barnen skrattar, de vuxna skrattar och när vi efter föreställningens slut visar den kortfilm om vårt senaste besök i Jordanien får vi alla en klump i magen. Tänk om några av dem precis själva flytt från krigets Syrien, hur ska de reagera?

På en annan skola i samma stad, men med helt andra förutsättningar, parkerar vi vår gröna buss. Den första vi möter är en vaktmästare som skäller ut oss för att vi ställt upp en dörr med hjälp av en sko, något som är absolut förbjudet. På skolgården syns inga barn till förutom de som är på väg till eller från ett utvecklingssamtal. Rektorn förklarar att det är svårt att engagera barnen och föräldrarna efter skoltid här. Många har gymnastikavslutning just denna kväll och några har undrat vad de får ifall de kommer. På den här skolan verkar de flesta ha en fritidssysselsättning och ett svensk-klingande efternamn. I de nyrenoverade korridorerna står biljardbord, pingisbord och bord för brädspel. Till föreställningen droppar det in några elever och deras föräldrar och den nyinredda aulan som vi spelar i blir inte ens halvfull. Vi säger till varandra att vi inte får tappa energi trots det. I publiken kan sitta barn och föräldrar som också behöver det här. Det blir en rolig spelning. Saker som inte brukar hända händer. Vi snubblar oväntat på det hala aula-golvet, vi faller i golvet, fastnar i saker och slår oss på väskan. Vi njuter, likaså publiken. Det blir fina möten med kloka, engagerade barn och vi åker därifrån fulla av energi, inspiration och blåmärken.

Trots att filmen vi visar berättar historien om hur en liten pojke flytt kriget i Syrien så gick det bra att visa den. En lärare på den första skolan berättar för oss om en mamma som precis kommit till Sverige och som just nu väntar på asyl. Läraren berättar om hur hon tittade på mamman under föreställningen och hur mycket hon hade skrattat.

På olika platser i en stad i Sverige ser behoven olika ut och kanske kommer dessa 10 veckor på turné fortsätta att bekräfta det. Ibland blir mötena med oss en tid för reflektion över sitt egna liv, med de privilegier vi har i vårt samhälle, medan förståelsen blir större för barn på flykt. På andra ställen kommer vi som en förlösande faktor i en tid när väntan på uppehållstillstånd är lång. Oavsett så betyder de här mötena något, hur de än ser ut.