Drömmar utan gränser i Tunisien
22 juni 2026
För bara en vecka sedan satt jag och mitt barn på planet till Tunis för att möta upp med mina artistkollegor och nära vänner efter att ha varit ifrån varandra i över ett år. Äntligen skulle vi få mötas igen och göra det vi älskar mest; skapa cirkusmagi med barnen!
Tunisien var en gång mitt hem. Under fem års tid bodde jag där - mitt barns första år på förskolan var där, och min katt Nour som jag en gång hittade övergiven på en strand i Tunisien är nu kvar hemma i kolonistugan i Malmö. Jag kan i min fantasi se huset där vi bodde, doften av couscous och ljudet från moskéerna om kvällarna precis när solen var på väg ner. När personer i Tunisien frågar mig vad jag tycker om landet brukar jag svara att jag hade en jättefin tid när jag bodde där. Så mycket vackert att se och underbara människor, men att jag samtidigt är medveten om de svårigheter som många av människorna i landet lever i. Jag vet att jag till stor del levde i en bubbla.
Genom Clowner utan Gränser projekten de senaste sex åren har jag fått en liten inblick i den parallella verklighet som många av landets barn lever i. Under projekten har jag mött barn som suttit i fängelse, som levt på gatan, som sover ensamma om nätterna på landets sjukhus då det inte finns sängar till deras föräldrar, som bor på barnhem och smyger ut för att sniffa lim om nätterna - barn som har ansikten som liknar en som redan levt ett långt hårt liv trots att dem bara är knappt nio år gamla. Jag har mött barn som frågat vad jag menar när jag naivt undrat vad de drömmer och fantiserar om. Och jag har sett samma barn skina upp som solar när vi skojat och busat med varandra i föreställningen, eller lekt fåniga lekar som ingen egentligen förstår, då vi inte pratar samma språk. Men det spelar ingen roll - vi skrattar tillsammans ändå.
Projektet jag och mina tunisiska kollegor bedriver heter 'Drömmar utan gränser' av en anledning. Clownens värld är full av nyfikenhet, fantasi och busighet. En värld vi bjuder in barnen till med förhoppningen att drömmar kan väckas till liv - om inte annat drömmar som kan leva i barnens fantasi. Och det är tack vare en långsiktig uppbyggnad av nätverk och lokala samarbeten som vi har haft möjlighet att nå fram till de barn som behöver få drömma som allra mest.
Jag har en blandad känsla i kroppen när jag tänker tillbaka på turnén så här en vecka senare. Jag känner en enorm glädje och tacksamhet över att ha fått träffa barnen och dela glädje med dem. Och samtidigt så känner jag en sorg över att ha tagit del av de svåra livssituationer som dessa barn tvingats växa upp i. Något som kanske är ännu mer känslosamt sedan jag själv blev förälder. Under turnén tillät jag bara de oroliga tankarna att komma fram om kvällarna, när jag och artistteamet samlades för att dela våra tankar från dagen. Om dagarna lät jag istället skratt och bus fylla hela mig för att dela det med barnen.
Härom dagen körde vi en timme genom berg och dalar till ett litet samhälle vid namn Saouaf. Där spelade vi föreställning på ett kulturcentrum för omkring 130 barn. Efter föreställningen höll vi en workshop med alla barnen, full av lekar och sånger. Vi avslutade med att alla som ville fick möjlighet att komma upp på scenen tillsammans med mig och göra en enkel rockrings-koreografi inspirerad av det de tidigare i föreställningen. Det var så fint att se barnens ansikten stråla upp när de tog plats på scenen och sträckte ut armarna i luften - och höra jubel och applåder från sina vänner i publiken. Det är i enkla övningar som dessa som man kan se clownens magi.
Nu är vi på väg hem mot Sverige igen, och jag känner mig fylld av alla intryck och liksom tom på samma gång. Glad över alla barn vi fått chansen att träffa och dela så många skratt och genuina stunder med. Tacksam för alla som delat sina personliga livshistorier med mig och alla nya perspektiv det fört med sig. Men jag är också trött av alla intryck och en svårsmält känsla av att möta en verklighet där barn fortfarande far så illa.
Nu när turnén är slut för denna gång, tänker jag tillbaka på barnen som stod upp nästan hela föreställningen, som dansande och speglade varje rörelse vi gjorde uppe på scenen. Jag tänker på mamman som insisterade på att stå längst fram på scenen tillsammans med barnen när de gjorde rockrings-koreografin. Jag tänker på barnen som hejdlöst skrattade med ögon av förundran, över att något så tokigt och roligt som detta kan finnas. På flickan som berättade att det varit en dröm som gått i uppfyllelse att se en cirkusföreställning. Jag tänker på städerskan som genast hoppade in i leken under workshopen när hon kom in i rummet, för att sedan fortsätta städa lite, för att komma tillbaka in i leken igen.
Jag tänker på barnen som hejdlöst skrattade med ögon av förundran, över att något så tokigt och roligt som detta kan finnas.
Framför allt så jag tänker på barnen som efter att vi byggt ett fantasihus av rockringar, berättat att det kändes som att komma hem, att krypa in där och bli välkomnade av sina vänner som vinkade och sa “asleema” som betyder hej på tunisiska. För kanske är det den känslan jag och mina artistkollegor försöker skapa med barnen som allra mest. Känslan av en trygg och tillhörande plats, där vi kan skratta och leka, slappna av och bara vara, precis som vi är.
Snart är vi framme vid flygplatsen. Hej då Tunisien, jag bär dig med mig vart jag går.
