Det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör
29 mars 2017
Idag fylls mitt flöde i sociala medier med tre saker. Varma minneshyllningar till henne, diskussionen kring att biståndsorganisationer och dess personal inte respekteras i de länder där de verkar och reaktioner på nyheten om Ungerns beslut att låsa in människor på flykt i containrar. För mig hör alla dessa tre saker ihop.
Missta inte min frustration och sorg över att människor som dedikerat sitt liv för fred och mänskliga rättigheter dödas under sina arbetsuppdrag men när ska världen förstå?
De senaste åren har jag besökt vår verksamhet på många platser runt om i världen, i länder som varit drabbade av krig och konflikter under lång tid. Vid dessa besök har jag fått höra om hur bistånd och näringar i väst profiterar på kriget, på människors lidande. Inte minst i just Demokratiska Republiken Kongo har vi blivit tillsagda att absolut inte åka i de FN-flaggade bilarna, inte ens sätta oss i de vita jeepar som finns då de kan kopplas till FN.
Det vi behöver förstå är att det betyder någonting och att det finns en anledning till varför världen ser ut som den gör. Jag tycker det är helt fruktansvärt att biståndspersonal blivit ett allt större mål för kidnappningar, övergrepp och mord. Jag fördömer det. Precis som jag fördömer alla kidnappningar, övergrepp och mord. Därför tycker jag det är dags att vi vänder blicken inåt. Att vi börjar fundera över varför biståndet inte längre är fredat. Att rannsaka den egna organisationen är en sak. Jag anser att alla organisationer behöver se på de egna leden. Går allt rätt till? Vi vet idag att svaret på den frågan ibland är nej.
Jag vet att jag tjatar om murarna som byggs, om hur vi använder våra resurser fel när kraftansträngningarna går till att hålla människor på flykt borta istället för att stötta, hur vi ständigt tar beslut som minskar människors tillgång till sina internationellt fastställda och ratificerade rättigheter. Och jag förstår att det är en utmaning att hantera ett läge där över 60 miljoner människor på flykt. Jag säger inte att det finns enkla lösningar eller magiska knep som kommer ställa allt tillrätta. Men jag undrar, vad tror vi att vinner på att låsa in människor i containrar? Vad tror vi att vi vinner på att hålla barn och föräldrar åtskilda? Tror vi på allvar att vi kan skapa förtroende hos människor när vi tar sådana beslut? Tror vi på allvar att våldet kommer minska? Tror vi på allvar att världen kommer bli en bättre plats?
Det tror inte jag.
Vad jag däremot tror på är mänskliga möten. Jag tror på skrattande barn som känner sig sedda, viktiga och välkomna. Jag tror på lugna föräldrar som vågar tro på att allt kommer att bli bra. Jag tror på en politik som lever som de lär. Jag tror på ett bistånd som säkerställer att deras personal möts av den respekt de förtjänar.
Idag är jag arg och förtvivlad över att ytterligare en person som trodde på freden har tvingats ge sitt liv i arbetet för den. Och jag tänker fortsätta vara arg så länge vi skapar fler och fler murar och skillnader mellan människor. Murar och skillnader som kommer resultera i att fler människor kommer behöva ge upp sina liv för fred, för frihet och för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att jag en dag inte behöver vara arg längre.
