Cirkus Rabalder på Filippinerna

Vi i Cirkus Rabalder fick chansen att resa till Tacloban och resa runt i områden runt staden för att spela vår föreställning.  Vi kom dit för att få människor att skratta, få människorna att för en liten stund släppa det som tynger dem, få slappna av, ha roligt och tillsammans uppleva något som enbart handlar om att känna att man är människa. 

Cirkus Rabalder är en cirkus och musikkonstellation som spelats runt om i Sverige och Europa, framförallt för barn på skolor men också som gatuföreställning för alla åldrar. Vi är 6 personer i gruppen och reste tillsammans med en fotograf till Filippinerna, det var vår första resa med Clowner utan gränser. Vi landade i Manilla och flög morgonen efter vidare till Tacloban. Projektet har planerats med fokus på området runt och i Tacloban, det område som drabbades absolut värst av tyfonen Haiyan. 

Flygresan var vacker, det var klart väder och vi såg fina stränder, blått hav och massa fiskodlingar längs kusten. När vi landat och klivit av drog vi in en fuktig och varm luft. Det kändes bra att vara på plats! Vi fick våra väskor och utanför stod vår chaufför och höll upp en lapp som det stod ”Welcome Clowns without borders” på.

 Jag insåg hur mycket jag har saknat att vara på resa, jag har saknat lukten, känslan och värmen. Människorna här verkar vara så vänliga, nyfikna och glada. Överallt möts vi av varma leenden, skratt och glatt vinkande barn, unga och vuxna.  Det är sådan aktivitet, det händer saker precis överallt och hela tiden! Några bygger vägar, några bygger en bro eller ett hus och de driver sina egna små butiker. Några lagar ett hål i en väg, meckar med sina mopeder eller bara hänger runt sina hem och hus. Överallt är det en stor arbetskraft och allt görs för hand, inga maskiner som hjälpmedel. 

Jag ser mig om och känner mig så splittrad i mina känslor. Anton sa: ”Det känns som att vara på besök i helvetet och paradiset på samma gång”. På många sätt beskriver det min splittrade känsla. Det är så vackert. Naturen, människorna, samspelet och den kollektiva känslan. Jag får en uppfattning om att man här i Filippinerna är bra på att ta vara på nuet och varandra.  Min upplevelse är att det är ett starkt folk, de är sociala, nyfikna och närvarande människor, de pratar och tar in varandra och njuter av det lilla de har i livet.

Å andra sidan är det omöjligt att inte bli förtvivlad över det faktum att världen är så fruktansvärt orättvis. Inte nog med att människorna här har lite från början, att de är fattiga och bara har ruckel till hus, de har dessutom fått allt förstört av denna fruktansvärda naturkatastrof. Utöver att de förlorat sina hem och allt materiellt de äger har de också förlorat nära och kära. Människoliv har svepts bort och försvunnit för alltid. Trots detta har de förmågan att gå vidare, ha framtidstro och hopp. De måste ta tag i det som finns kvar, ta hand om sina barn, skaffa sig ett nytt hem och hitta mat till familjen. Ett år efter katastrofen har de förmågan att le och skratta åt 6 konstiga clowner från Sverige.

Vi hade turen att få samarbeta med en lokal volontärorganisation, Volonteer for the Visayans (VFV). Volonteer for the Visayans är en ideell organisation som ligger i Tacloban City. Den startade 2004 och har ägnat sig åt att bidra till en hållbar utveckling inom områden som barnskydd, samhällsutveckling, utbildning och folkhälsa. Framförallt har den lagt tid och resurser på att utveckla ett långsiktigt och omfattande fadderprogram som lett till att över 150 barn från missgynnade miljöer fått möjlighet att gå i skolan och fullfölja den vanliga undervisningen.  Organisationen rekryterar internationella volontärer som hjälper till med sin kompetens och sitt stöd.

Tack vare Volonteer for the Visayans hade vi möjlighet att komma till platser som de större hjälporganisationerna har svårt att nå. Mindre byar och samhällen runt Tacloban. Våra projektledare från VFV var helt fantastiska och gjorde vår turné möjlig och otroligt lyckad på alla sätt. Under veckans gång spelade vi totalt 15 föreställningar för mer än 6000 människor i alla åldrar. Det har varit total lycka och otroligt fina möten.  Föreställningen gick hem hos de flesta och det var underbart att se dessa tindrande ögon, höra kiknande skratt och få möta publiken efter föreställningen.

Många av de vuxna som vi har träffat har berättat sin historia om katastrofen, det har berört och gett oss en smula insikt i vad de varit med om. Men det är svårt att förstå och svårt att föreställa sig. Det känns viktigt att vara här, både för att själv få möjlighet att förstå och sedan kunna berätta om vår resa för alla hemma i Sverige. Men också viktigt att få en möjlighet att fylla Filipinos mänskliga behov av att släppa det tunga och få skratta och ha roligt. När vi tvekat på om det är rätt har vi fått direktrespons på att det gör gott, bara genom att titta på vår publiks leende ansikten.

Efter föreställningarna stannade vi alltid kvar en stund, pratade med barnen, deras familjer och vänner. Lekte, provade att tala deras språk, körde några ”high five”, instruerade akrotrick och tog ofantligt många fotografier tillsammans med vår publik. Den sista föreställningen ligger nära till hands i mitt minne. Hela byn satt och väntade på oss när vi rullade in med vår jeepney, vi spelade den sista och bästa föreställningen och stannade sedan kvar en längre stund efteråt. Jag kommer aldrig glömma när jag satt ner omringad av små barn som alla tittade storögt på mig med sina vackra ögon.