Barndom på paus på Sveriges återvändandecenter.
28 augusti 2025
Upplevelserna från de senaste dagarnas föreställningar i Märsta krockar i mig, på ett sätt som jag känner igen från internationella resor jag gjort med Clowner utan Gränser genom åren.
Roliga, skrattfyllda möten med mycket värme och livskraft, mot en fond av mörker. För när som helst nu kan något hända. Det fina vädret och de idylliska platserna till trots.
Vi rullar in med hyrbilen på vad som vid första anblicken ser ut som ett gulligt radhusområde med tvåfamiljshus. Inte olikt det område där jag själv växte upp i Haninge. Det ligger cyklar och fotbollar på gräsmattorna utanför varje entré. Mammor står tillsammans och småpratar och håller uppsikt över 2-3-åringarna som snabbt som vesslor erövrar nya ytor på gården.
Men allt är skevt och stämningen är fel, för när som helst nu...
I alla riktningar vart man än kollar, står eller sitter en uniformerad väktare. Unga män som ser ut att ha samma ursprung som barnen som lär sig cykla och gå på gården. Väktarnas uttryck är avskärmat och hårt.
Min clown-instinstinkt är att försöka hitta glimten i ögat hos väktarna, göra dem mänskliga, knyta oss samman, knyta dem samman med människorna de är här för att vakta.
Först blir jag irriterad över deras motstånd, känner en avsmak inför att de inte kan kosta på sig ett leende inför barnen som står runt oss, redo för alla lekinviter som ges. Jag släpper snabbt fokus på väktarna och går in i leken med barnen. En pojke visar till vår förskräckelse upp hur han kan cykla med fötterna på ramen i alldeles för hög fart utför en nedförsbacke, men det går såklart galant. En flicka med likadan röd trehjuling som jag bjuder upp till ett race som hon såklart vinner med råge. Snart är showen igång på riktigt och familjer med mamma pappa barn, mamma barn, pappa barn, unga par utan barn hand i hand, med en utstrålning som vittnar om att de nog inom en snar framtid vill sitta på en barnföreställning med ett eget barn i knät. Showen blir en av turnéns roligaste hittills, trots den brokiga publiken i en matsal som fortfarande har klibbiga fläckar kvar av lunchen på golvet.
Men bilden skevar alltjämt. När som helst nu…
Bakom de trillinglika flickorna som gett sig den på att fånga vår vimpel, skymtar jag väktarna med armarna i kors men nyfikna ögon. Jag är van vid det från internationella turnéer; vakter, soldater, poliser, secret service och fängelsedirektörer i olika länder har alla fnissat som småbarn tillsammans med publiken när föreställningen dragit igång. Det har jag sett som en av mina största bedrifter. Att få erbjuda en plattform i de mest hemska situationer, där barnasinnet varit en länk. En länk eller en plattform där maktförhållanden suddas ut.
Det hände även igår, efter workshopen när barnen lekte med våra medhavda cirkussaker. Plötsligt rockade en av väktarna rockring trots bältet med batongen och kom-radion som skramlade runt höften. En annan kastade jongleringsbollar fram och tillbaka med ett av barnen. När en kvinna med fladdrigt knuten hijab runt huvudet introducerade en stenlek, sken en av vakterna upp och ville vara med. Han hade lekt den som barn. Jag med, vi lekte den på skolgården i förorten där jag växte upp.
Så satt vi där på marken, en mamma, en väktare, en clown, en ung man i 18-års åldern och tre pojkar på åtta-nio år och kastade och plockade upp stenar i handen. Där den som missar åker ut.
Den som missar åker ut… När som helst nu åker någon ut.
Platsen vi spelar på ligger belägen nära Arlanda flygplats, så praktiskt och strategiskt. För här bor bara förlorarna, de som åkt ut. De som ska avvisas. De som fått avslag på sin asylansökan eller de som inte fick medborgarskap, efter alla år av uppehållstillstånd med jobb och en vardag i Sverige.
När som helst blir de hämtade av polisen med handbojor mot sin vilja. De ska ut nu. Barnen som växt upp här, gått i skolan här, lärt sig cykla här, skrapat knäna på asfalten. De ska alla ut. När som helst. Och de vet om det. De vuxna pratar med oss om hur barnen inte kan somna på kvällarna för de oroar sig över om det är inatt polisen kommer och tar just deras familj. De pekar på tomma lägenheter;
”Det var de som fick lämna senast och barnen skrek och föräldrarna skrek. Vi är okej, men barnen är så rädda. De känner inte till något annat liv än det här. Vi har inget annat liv att åka till.”
Vi är på migrationsverkets återvändandecenter. Väktarna kanske vet hur det är i länderna dit barnen ska skickas. Kanske fick de uppehållstillstånd för en tid sedan när vi hade en annan migrationspolitik. Så landar jag i tanken att väktarna helt enkelt inte klarar med att knyta an till barnen som de vet ska tvingas bort. Kanske till länder de själva flytt från. De kanske rent av har gjort samma farliga flykt över medelhavet och i lastbilar.
Till skillnad från andra humanitära resor jag gjort, till flyktingläger i Kongo, Rwanda eller Mellanöstern, ligger det här återvändandecentret bara en kort resa hemifrån. När föreställningen är över sker ingen lång hemresa med support vid hemkomst, med nyfikna vänner och terapeutiska samtal för att bearbeta vad vi har varit med om. Här kör vi rakt hem till en pizzakväll på stammishaket. För vi var ju bara i Märsta.
Det går fort nu. För fort mellan känslorna som väcks av att inse vidden av vad familjerna vi träffar lever i för traumatisk verklighet och min egen trygga verklighet som endast ett födelselands-lotteri har skapat. Regeringens migrationspolitik verkställs nu i rasande fart.
Ut, bort, schas, iväg barn. Ta era plåstrade ben och spring. Cykla på era trehjulingar till helvetet. Kasta era stenar inlåsta i ett fängelse långt långt borta. Bara inte här.
Löpsedlarna säger ”Regeringen oroas över att det föds för få barn”.
Och jag blir vansinnig. För när som helst nu kommer polisen och tar nästa familj. Jag tar en tugga till av månadens pizza och försöker förstå vilka barn som det föds för få av.
Vill du se till att fler barn i utsatta situationer får ett andrum fyllt av skratt och lek? Ge en gåva idag.
