Barn och fängelse, två ord som aldrig borde användas tillsammans
26 mars 2026
För ganska exakt fjorton år sedan gjorde jag min första turné med Clowner utan Gränser. Turnén gick till Indien. Där spelade vi på sjukhus, på barnhem, i bosättningar i diken vid vägkanten för bostadslösa familjer. Vi spelade också på ett barnfängelse. Eller, det hette inte barnfängelse, det hette ”nånting-nånting-ta hand om barnen-nånting-nånting”. Men den lilla byggnaden med gallerförsedda fönster var inhägnad av metallstängsel med taggtråd högst upp. Vakten som släppte in oss genom den stora porten låste upp två lås.
På den lilla gården fanns ingenting annat än en rostig gungbräda. I byggnaden fanns ett allrum, alldeles kalt med betongväggar och stengolv. Ingenting fanns i rummet, förutom ett glasskåp med en bild av guden Shiva, som skapar hela universum med sin dans. I anslutning till allrummet två små sovrum med våningssängar för de totalt åtta pojkarna som bodde där. Förutom det ett litet kök, och ett litet personalrum där vi clowner fick byta om.
Det var en av de märkligaste föreställningar jag någonsin varit med om. Vi var tre clowner och en musiker. Vi hade turnerat ett par veckor redan och vant oss vid stora skolgårdar, vid stora fullsatta teatrar, vid fotbollsplaner fulla med folk, och massiva skratt hela föreställningen igenom. Nu spelade vi i det lilla rummet med betongväggar och stengolv, för åtta små pojkar som blygt tittade ner i golvet. Runt omkring dem stod vakter, stora muskulösa män med armarna i kors som konstant tittade på barnen. Inte ett skratt kom. På hela föreställningen.
Efteråt stod vi inne i personalrummet och tvättade av oss sminket. Tysta. Nedstämda. Så dränerade som man är när man ramlat av stolar och snubblat på sina fötter i nästan en timme utan att någon en enda gång ha fått höra ett skratt. Någon suckade. ”Var vi verkligen så dåliga?” ”Nejdå”, försökte vi trösta oss med, de är bara rädda. Försök själv att skratta med en vakt som står böjd över dig.”
Jag tittade ut genom de svarta järngallren på fönstret. Utanför såg jag en gungbräda mellan gallret och taggtråden. En bild som egentligen inte borde kunna finnas. En kväljning i magen, som när man ätit någonting som inte borde finnas i kroppen.
”Hit åker vi inte igen. Det är bättre att vi åker någonstans där vi kan göra nytta.”
Men hur det nu blev, så åkte vi dit nästa år igen. Den här gången var vi ett större team. Ett par lokala artister, och flera av våra finansiärer från Sverige. Samma barn. Samma vakter. Samma stängsel. Men nu visste vi också mer om stället. Vi visste att det fanns barn som satt för stölder, många hade växt upp på gatan utan familj. Stulit för att klara sig fram. Men det fanns också de barn som satt för mord.
Det första vi lade märke till när vi kom, var att i glasskåpet med Shiva, fanns också en bild på oss, från vårt förra besök.
Det blev ännu en föreställning helt utan skratt. Efteråt reagerade de nya artisterna som vi hade gjort. Varför åker vi hit? Men bilden på oss i glasskåpet sa oss ändå att vi kanske gjorde någon slags nytta.
Och ett tredje år. Men denna gång var det annorlunda. Kanske för att barnen vant sig. Kanske för att personalen vant sig och slappnade av. Men nu kom det skratt. Några små försiktiga skratt först. Men ändå skratt. I glasskåpet stod clownerna alldeles under Skaparen.
Och ett fjärde år. Nu skrattade de. Allihopa. Mycket. Och jag fick lära mig, att i det ögonblick du ser ett barn i ögonen och delar ett skratt med det barnet, i det ögonblicket ser du inte en brottsling. Du ser inte en intagen och du ser inte en mördare. Du ser ett barn som skrattar.
Och sedan hände det magiska. Efter föreställningen kommer barnen fram till oss och frågar om vi också vill se en föreställning. Som ett av barnen skapat.
En av pojkarna vi spelat för genom åren, är nu 18 år gammal. Nästa år får han inte vara kvar på fängelset längre, han ska ut i samhället. De senaste åren har han till och med fått dispens för att gå i skola. Vi får veta att föreställningen, den skrev han själv för tre år sedan. Natten efter att vi varit där den första gången, låg han vaken och bara skrev. Han tog alla våra trick, våra slapstick och våra skämt och använde dem som byggstenar för att skapa sin historia. Föreställningen hette ”Hur det är att ha en familj” och handlade om hans fantasier om hur det kan vara att ha föräldrar och syskon. Något som han i hela sitt liv önskat att han hade haft.
Och som han spelade. Barnen tjöt av skratt, vi tjöt av skratt. Han hade tagit alla våra skämt och gjort till sina, och han använde dem för att föra fram sin egen historia på ett sätt som få klarar av. Vi fick höra att han spelat för de andra barnen på fängelset, för barnen i sin skola, och att han ville fortsätta spela när han sedan kom ut. Han var ett av de där barnen som inte skrattade. I tre år hade han övat i hemlighet innan han vågade visa upp.
I mitt liv har jag sett hundratals, om inte tusentals föreställningar. De allra flesta har jag glömt. Men den här stunden glömmer jag aldrig. Hur jag efter det fjärde besöket stod och sminkade av, även denna gång tårögd, men av andra orsaker. Jag tänkte att vi aldrig kan veta vad vi sår för frön. Men när vi sår ett frö i den jordmån som är ett barns energi, fantasi och vilja till liv - då kan det växa till någonting alldeles fantastiskt. Dimmig blev blicken, så att gungbrädan där ute blev suddig och gled ihop med gallren och taggtråden.
I det ögonblick du ser in i ett barns ögon och delar ett ögonblick av skratt, får du syn på någonting som annars är alltför lätt att glömma. Nämligen detta enkla, att ett barn är ett barn.
Det handlar inte om att ducka ansvaret för att bygga ett samhälle som skyddar sig mot kriminalitet. Det handlar inte om att svika barnet genom att skydda det från konsekvenser av sina handlingar. Det handlar om att det ögonblick vi slutar se barn som barn, när vi slutar se en människa för vad hon är, då berövar vi en människa hennes värdighet. Och när vi gör det, förlorar vi också vår egen värdighet. Vi gör oss själva mindre och omänskligare än vad som anstår oss.
Jag blev ombedd att skriva den här texten och berätta om vad jag har sett i barnfängelset i Indien. Med anledning av de nya ungdomsfängelser som planeras i Sverige. Jag antar att jag nu ska komma fram till några slutsatser. Men jag har inga. Jag vet för lite om kriminalvård, om politik och om budgetprioriteringar. Men jag vet detta: Vi skördar det vi sår.
Jag har haft den otroliga ynnesten att få se ett litet frö av skratt växa till en av de starkaste upplevelser som teatern har gett mig under de dryga 30 år jag ägnat mig åt det.
Men det påminner mig också om alla de andra frön vi sår. Inte bara i de barn vi låser in. Men i oss själva.
Det samhälle vi bygger, det bygger vi tillsammans utifrån det vi tror på, känner och tycker är rätt och riktigt. De beslut vi tar, blir också beslut om vilka vi är. Nu är vi i Sverige snart sådana som låser in barn.
Jag har inga behov av att måla halmdockor. Jag behöver inte låtsas som att jag tror att de barnfängelser som planeras i Sverige, på något sätt liknar de barnfängelser jag besökt i Indien. Det går att sucka och säga att ingen såklart vill detta, men att det är det minst dåliga av de alternativ som står till buds.
Men jag vet också detta: Att när du genom ett gallerfönster ser en gungbräda, då skriker hela allt det som är du. Det skriker NEJ NEJ NEJ på ett sätt som du aldrig förut har skrikit.
Och jag vet att om jag, när jag läser om svenska barnfängelser, känner bråkdelen av det obehag jag kände när jag såg den där gungbrädan - då är detta någonting annat än bara ett alternativ bland andra. När vi känner oss nödgade att låsa in barn, är det ett kall till oss alla att tänka om. Inte att uppgivet rycka på axlarna och tänka att det inte finns andra sätt. För varje barn vi låser in, låser vi in en del av vår egen mänsklighet. Och då måste det finnas andra sätt. Sätt som får vara hur dyra och hur svåra och hur omfattande eller politiskt komplicerade som helst. Tills vi har hittat de sätten, måste vi fortsätta skrika, så högt vi kan, skrika så att det gör ont, över vilket samhälle vi håller på att bli.
