Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb.

Under 2016 har vi och våra systerorganisationer skrattat med över 300 000 barn i 48 länder! Detta är barn som lever under svåra omständigheter, på flykt från krig och förföljelse, i skuggan av människohandel och drabbade av naturkatastrofer. Det är barn som allt för tidigt tvingats bli vuxna. Genom våra möten ges de möjlighet att, om så bara för en stund, få vara barn igen, få känna hur härligt det är att få skratta och inte tänka på några bekymmer.

Jag har ofta skrivit om hur viktigt det är att ge barn och unga tron på att de har en framtid, en framtid som de kan vara med och påverka. Jag är övertygad om att det är den enda vägen ut ur krig, förföljelse och förtryck. Jag är övertygad om att det är den enda vägen bort från terror och dödande. Vi måste hjälpas åt att skapa denna tro på framtiden och det gör vi inte genom att exkludera och stänga ute. När en vågar tro på att en kan ta sig framåt och att en kan påverka sitt liv, skapas även känsla av att det är värt att kämpa. Om vi erbjuder en kärleksfull gemenskap kommer de allra flesta välja att vara en del av den framför något som är destruktivt, hotfullt och som inte ger en bild av en bättre framtid.

Detta gäller alla de barn som våra artister möter i alla de länder vi arbetar i. Men detta gäller även våra egna barn som växer upp i ett land långt bort ifrån krig och naturkatastrofer.

När jag möttes av nyheterna från Manchester och fick veta att en explosion skett på en konsert där de flesta i publiken var barn och tonåringar kände jag mitt mod sjunka. Men så påminde jag mig om alla de berättelser jag fått höra på mitt möte med Clowns Without Borders International. Berättelser om möten med barn vars liv har förändrats till det bättre för alltid. Om barn som väljer lek framför våld. Om barn som nu tror på en bättre framtid.

Jag anser att det viktigaste vi kan göra för att säkerställa trygghet för alla är att bjuda in, lyssna, lära och skapa så många gemenskaper med andra människor som vi bara kan. Det gäller överallt och inte bara i våra egna filterbubblor. De privata såväl som offentliga samtalen måste handla om hur vi kan inkludera och inkluderas i varandras kontexter. Inte om hur vi i Europa kan skydda oss. Vi måste våga tro på de som är främmande för oss och våga släppa in. Vi måste också våga bli insläppta själva.

Varje dag sker övergrepp, dödande och våld i världen. Ibland kryper det oss nära. Som i Manchester. Som på Drottninggatan. Som i Paris, Bryssel och London. Ibland är det en liten notis i en tidning. Men alla som drabbas av terror faller lika mycket offer. Oavsett om attacken sker i vår direkta närhet eller i Pakistan, Irak, Nigeria eller någon annanstans som är långt ifrån vår egen verklighet. Det är lika fruktansvärt vem som än drabbas.

Jag är så ledsen över att ännu fler barn har bragts om livet och jag tänker på alla de barn som skadades i dessa attacker och hur de nu riskera att inte våga tro på människor längre. Jag kan förstå det. Men vi vuxna måste ta ansvar för att ge tryggheten och framtidstron tillbaka till dem. Vi måste vägra låta rädslan ta över vilka vi är. Vi får aldrig sluta tro på att vi är starkast och tryggast tillsammans.

Vi har alla makten att välja hur vi vill se på framtiden. Att tro är inte ett substantiv, det är ett verb. En handling.

Jag har den stora förmånen att omges av briljanta människor som varje dag ger av sig och sig själva för att de är övertygade om att det skapar ett bättre liv och en bättre framtid för de barn de möter. Jag är så otroligt stolt över de 300 000 skrattfyllda möten som våra artister har haft med barn över hela världen det senaste året. Jag är så tacksam över att veta att dessa möten gör skillnad på riktigt. Dessa möten som utgör skillnaden mellan att överleva och att leva.

Även idag väljer jag att tro på framtiden.