För att ta sig ur fattigdom krävs fantasi
21 juni 2015
Igår var en dag då jag inte kunde sluta le. Vi var i byn Karjat strax utanför Mumbai, Indien. På två skolor spelade clownerna sin föreställning för nära 1000 barn. För barn som lever under gräsen för extrem fattigdom men som nu var så förväntansfulla. Den ena gruppen hade sett clownerna uppträda tidigare, förra året, för den andra gruppen var det första gången de såg clowner. Jublet och skratten var närmast öronbedövande och skräckblandad förtjusning och äckel blandades när Popo och Frogking sprutade vatten på varandra och barnen. Några satt och vågade nästan inte titta för spänningen var så stor när Frogking jagade en busig Popo runt bland publiken och när Roosti svalde ett ägg som sedan kom ut i hennes bak låg barnen över varandra med skrattkramp.
Föreställningarna i dessa skolor har visat sig vara en viktig del i barnens liv. På skolorna har barnen visat intresse för teater och efter vår första turné startades en teatergrupp som året efter tävlade i en distriktstävling där de kom tvåa! Skolans lärare berättar att det är en speciell dag då de får släppa på disciplinen och låta ett kaos bryta ut, att detta är viktigt för barnens tro på en framtid och vilja att fortsätta kämpa i skolan. Det ger stort hopp. Vår artist Rupesh som kommer från Mumbai sa det så bra en gång: För att ta sig ur fattigdom krävs fantasi.
Men ibland kan glädje ersättas av tårar i sorg och frustration över världen och dess grymhet. Clowner utan Gränser arbetar medvetet och strategiskt för att nå världens mest utsatta barn och i det kommer många extremt svåra möten.
I Kamatipura – ett av världens största Red Light District, som ligger i Mumbai, arbetar mellan 10 000-12 000 kvinnor som sexslavar på bordeller dit de har förts av sexhandlare eller sålts av anhöriga eller makar. De lever största delen av sitt liv under obeskrivligt omänskliga förhållanden. Förhållanden jag inte ens tänker försöka beskriva. Här föds barn som lever sitt liv på bordellerna eller de farliga gatorna utanför och många barn drivs in i sexhandeln redan som små. Här har vi i tre år arbetat med en organisation som kämpar för att rädda så många barn härifrån som det bara är möjligt. De driver även ett sorts dagis dit barnen kan komma medan deras mödrar arbetar, här kan de se på tv, äta lite och få viss skolundervisning. Vår föreställning här var vår fjärde och efterlängtad. I år hade barnen själva bett att deras mammor skulle få komma med, de ville så gärna se sina mammor skratta. Den här dagen blev detta sant.
När vi står utanför den hyrda salen kommer mammor tillsammans med sina barn för att få uppleva något de aldrig tidigare varit med om. De kommer med nedsänkta huvuden av skam, blygsamhet, oro – vad vet jag, men de vill inte möta våra blickar och de sätter sig längst bak, medan barnen sätter sig så långt fram de kan. När föreställningen börjar sprider sig ett öronbedövande jubel då Popo och Frogking kommer in på scenen. Barnen känner igen dem från förra gången vi var här. Stämning förändras på en sekund och alla fokuserar på vad som händer på scenen. Lagom till att Popo sprutar vatten på barnen har mödrarna blickar höjts och jag ser något som liknar skratt. För varje minut som går blir leendena bredare och snart skrattar de allihop. Det är så fint att se deras skrattande ansikten och jag vill inte komma ihåg varför vi är här, jag vill bara skratta tillsammans dem.
När föreställningen tog slut gick ingen, techno spelades och vi dansade och dansade med barnen. Två mammor kom fram till mig och ville att jag skulle ta en bild på dem och de sa att de ville tacka för en stund som de aldrig ska glömma, tacka för att vi kom och gav detta till dem och deras barn. För det finns inget att skratta åt i Kamatipura. När de gick var blicken hos kvinnorna gladare och de mötte våra blickar. Och det var fint, det kanske finns hopp i detta, åtminstone för barnen.
Väldigt ofta fylls mitt hjärta av hopp och glädje över vilka effekter clownernas arbete har. Jag älskar att möjliggöra att fler barn får träffa våra fantastiska artister. Ibland känner jag en stor sorg och förtvivlan över att världen ser ut som den gör. Jag undrar ibland om vi kan göra något åt det. En dag i Kamatipura kan få en tappa tron på att det går att förändra världen. Men jag vägrar! Jag vägrar acceptera att det inte går! Jag vet att med skrattet skapas hopp, och med hoppet skapas en framtidstro. Jag tror verkligen att vi alla kan göra mer. Och det finns så många som ger hela sina liv för att skapa ett bättre liv för andra. Om du som läser detta har känt hopplöshet någon gång och att det känns som om just du ändå inte kan skapa en förändring vill jag bara säga, JO! Det kan du! Vi kan alla vara en del i en bättre framtid, men på olika sätt. Alla kan inte åka till flyktingläger, red light district eller fängelser för barn. Men om du tycker att något är fel i världen, leta upp en organisation som arbetar med just det som du känner störst frustration över och skänk en slant. Den slanten kommer att ge någon annan en ny möjlighet. Du kanske inte kan se det, men jag lovar att det är så!
