Ahmed och hans familj

Hans styrka och drivkraft slår rätt igenom mig och jag kan inte annat än förundras. Han berättar att han har familj i Sverige som han och hans barn är på väg till. De har tagit sig bort från kriget och över det farliga vattnet men än är resan långt ifrån över. 

För till skillnad från oss, kan han inte sätta sig på ett plan som bara tar några timmar. Deras resa är betydligt längre och farligare. De vet inte ens om det kommer vara möjligt. För ju mer EU stänger gränserna ju mer försvinner hoppet från dessa människor som tvingas att fly och lämna allt bakom sig. Trots detta har han börjat lära sig svenska och om och om igen säger han "Vi ses i Sverige". Jag hoppas med hela mitt hjärta att han har rätt, att jag en dag får se Ahmed och hans barn leka tillsammans med andra i Sverige. Att de tar sig över alla farliga gränser och överlever den hårda resa de har framför sig.

Den andra dagen när vi träffar på Ahmed ler han brett mot oss och insisterar i att bjuda på kaffe. Hans barn har lärt sig våra namn och ropar och vinkar på håll innan de kommer springandes med öppna armar och omfamnar oss. Nu efteråt när jag tänker tillbaka på hans familj kan jag inte hålla tillbaka tårarna, samtidigt som jag blir helt varm inombords. Det mod och styrka han och hans familj bär på är något jag kommer att ta med mig. Den drivkraften är något vi alla behöver i våra liv. Vissa tyvärr desto mer än andra.