Vi byter ut barnens tårar mot skratt

Jag leker med en liten flicka i för stor klänning. Hon har en Barbiedocka som hon kramar hårt. Jag lånar den och visar hur dockan kan stå på händer, hjula och gå ner i spagat. Hon provar själv och ler stort. Sedan tar hon dockan och boxar den i magen innan hon slänger den hårt i marken. Jag tar upp och tröstar dockan. Hon kastar ner det igen. Jag tar upp och tröstar. När hon slänger dockan för tredje gången tar hon själv upp den och trycker den mot sitt bröst, hon tittar på mig och vi ler, hennes hand smyger sig in i min och jag känner värmen när den kramar om. Resten av besöket ser jag hur hon håller sin docka tätt mot bröstet.

En liten kille vill klättra på clownernas ställning och jag är utplacerad för att se till att barnen inte gör det. För att avleda kittlar jag honom. Han tittar först förvånat på mig, sedan försöker han igen. Jag kittlar igen och nu slutar han försöka klättra. Det är med förtjusning han trycker sig mot mig för att jag ska fortsätta kittla, samtidigt ålar han sig för att komma undan. Så fort jag slutar känner jag hur han trycker sig emot mig för att jag ska fortsätta. Han ser på mig och vi ler mot varandra.

"Hello lady, where do you come from? You know, in my country there is a war, they shoot like this on everyone… The clowns, I like them. Bye”. Han stod med sina kompisar och tittade på föreställningen. Efteråt kom han fram och bara berättade detta för mig. När han visade hur de sköt på alla i hans hemland nickade kompisarna och visade dom också. Vad svarar man på det? Jag vill krama honom. Han sätter upp en hand och vi ”highfivar” sedan springer han iväg med sina kompisar.

I ett av lägren var barnen väldigt kaotiska, det var många slagsmål som vi klev emellan, det var många tårar att torka på små, små barn. Mitt i mylleret som rusade omkring ser jag en ensam pappa som sitter med sina två barn. Finklädda, raka i ryggen och välkammade. Han stryker dem över håret med jämna mellanrum. Han tittar på dem för att försäkra sig om att de skrattar. Han har allt sitt fokus på sina barn. All energi går dit. Vid ett tillfälle möttes våra blickar och han ler ett tacksamt leende. Sedan återgår han till att titta på sina barn igen. Klappar deras huvuden medan de ler och fnittrar åt clownernas upptåg.

Jag slås av att jag inte hör barnens skratt. Jag slås av tanken att de kanske har glömt hur man skrattar. Jag slås av att gråten kommer snabbare och lättare än skrattet. Artisterna på scenen arbetar hårt för att möta barnen. Och när de gör det, om och om igen, när barnen får lite tid, ja då skrattar de plötsligt. Jag hör det nu. Och jag ser leenden och skrattande barn när de kan släppa fokus och bara hänga med i det som händer på scenen, i paraden eller i leken efteråt. De frågar när vi kommer tillbaka. De ser ut att ha njutit av att byta gråt mot skratt, slagsmål mot bus, och de har tagit och gett hundratals kramar.