Regeringens lagförslag slår hårdast mot barnen

Om bara några dagar, den 21 juni, ska den nya asyllagen röstas igenom i Riksdagen. Det är med stor sorg och vånda som jag läser förslaget och inser dess konsekvenser, för barn, tonåringar, mammor, pappor, mostrar och kusiner. Den innebär att familjer som splittrats på sin flykt mot trygghet kommer att fortsätta vara splittrade. Den innebär att barn kommer att fortsätta vara skilda från sina föräldrar och syskon. Den innebär att de som kommit hit i sin längtan efter trygghet kommer att fortsätta leva i ovisshet och rädsla att visas ut.

Jag kan inte förstå att vi i Sverige är beredda att med ena handen göra Barnkonventionen till lag och med den andra handen genomföra asylregler som direkt inskränker barns rättigheter. Några av de paragrafer i barnkonventionen som kränks genom detta är: 

§3: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Jag tänker att det kan aldrig vara bäst för ett barn att leva utan sina föräldrar eller i en oöverskådlig ovisshet om framtiden. Under 2015 kom fler än 35 000 barn utan vare sig mamma, pappa eller annan närstående släkting till Sverige. De har blivit separerade från varandra på grund av kriget, de behöver få återförenas med sina nära och kära!

§38: Barn ska skyddas mot krig och inget barn får användas som soldat och §6: Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Det får en inte om en tvingas leva i en rädsla och med ett reellt hot om att bli tillbakaskickad till det krig som en har flytt ifrån. Barn som har kommit till Sverige har flytt från krig, om vi tycker att Barnkonventionen ska vara en lag i Sverige kan vi inte lagstifta om sådant som gör att de tvingas fortsätta leva i rädsla för sitt liv och sin överlevnad genom ett hot om att skickas tillbaka.

§2 : Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Jag tänker att det innebär att alla barn har rätt att få skydd, kärlek och att bli kramade av sina nära.  

Jag undrar vad som kommer att hända när den nya lagen har trätt i kraft. Kanske inte de närmaste månaderna, kanske inte ens de närmaste åren. Hur ska vi kunna försvara att vi valde den svåraste vägen? Den svåra vägen därför att den på sikt kan komma att ge enorma, tragiska och förödande konsekvenser. Att ge korta uppehållstillstånd för människor som flyr från krig skapar inte trygghet. Att genom lagar besluta att man inte får återförenas med sin familj skapar ilska och frustration. Att inte kunna bli en del av ett samhälle eftersom man lever i rädsla att om några månader skickas tillbaka dit man kom ifrån skapar inte långsiktigt hållbara samhällen. Det skapar inte en ”vi”-känsla och ett gemensamt ansvarstagande. Det ger inte möjlighet att våga tro på att det kan bli bättre, att det kommer att ordna sig och att det finns en framtid. Det ger en ingenting att förlora.

Sedan förra sommaren arbetar vi intensivt i bland annat Grekland. Vi har hittills genomfört 17 expeditioner till öarna och fastlandet. Igår fick jag höra en berättelse som jag kommer att bära med mig länge och som berörde mig djupt. En av våra clowner, Popo är en av de som har jobbat i Grekland under året. I helgen var han i Tyskland och spelade föreställning. Efteråt kom en pojke från Syrien fram till honom och frågade om han också varit i Grekland och spelat i lägren där. Ja sa han och undrade hur denna lilla kille kunde veta det. Då visade han en bild som han fått av sin bror som nu är fast i Grekland, bilden var en selfie med brodern och Popo. Han hade inte själv varit med, han mindes bara hur glad hans bror hade varit då. Nu kunde de ta en ny selfie och skicka till brodern. Och avståndet och närheten dessa bröder emellan hade inte kunnat vara mer påtaglig. Jag önskar av hela mitt hjärta att de snart får kramas på riktigt, att de inte ska behöva vara åtskilda mer.

Jag vill inte ens försöka föreställa mig att inte få krama mina barn varje dag.