På besök hos barnen i Kurdistans flyktingläger

”Under våra elva dygn i Kurdistan har vi träffat nästan 7000 barn på flykt undan kriget i Irak, Syrien och IS våld. Vi har mött tusentals förväntansfulla barn med ögon fyllda av nyfikenhet och ibland lite rädsla. När vi kommer med vår clownföreställning till flyktinglägren är det som att öppna en present för barnen, en present fylld av upplevelser och intryck i en tillvaro där det annars inte händer särskilt mycket.

Men när vi kommer hem, då kommer den, rekylen. Vi tänker på alla dessa människor som tvingats lämna sina hem, som bor i tält när sommaren kommer med 45 graders värme och tonvis av damm och som  fortfarande bor i tält när vintern kommer med minusgrader och isande vindar. Vi tänker på hur det är att vara förälder i en sådan livssituation, hur det är att träffa någon som en trycker om och gifta sig. Leva sitt liv i ett läger utan att ha någon aning om hur framtiden ser ut, utan att veta hur länge en blir kvar. Att leva med minnen av krig, död och oron över förvunna och saknade anhöriga.

Tanken på det enorma antalet människor slår emot oss. Vi tänker på alla de barn som vi inte har träffat. På barn som försvinner i dessa enorma flyktingströmmar. I ett läger finns 20 000 människor, i nästa 10 000 och i det största 70 000. Befolkningen i staden Dahok har dubblats och hälften av invånarna lever på flykt. Dessutom finns det 18 flyktingläger runt om i staden, 18 stycken. Och även fast alla människor vi mött är fantastiskt generösa känns det som att spänningar och oroligheter är oundvikliga i en situation som denna.

När vi tänker på människor på flykt har vi tidigare tänk att de måste ha rest en lång väg, men Mosul ligger bara 14 mil från Duhok. Då och då ser vi ett stridsflygplan fara över himlen, ser en buss med soldater fara förbi. Men trots allt har vi känt oss trygga här.

Nu, när vi är hemma i våra egna sängar igen, vill vi att det vanliga livet skall kommer igång, men det är svårt. För trötta, snuviga och kanske lite febriga. Men framförallt är tankarna inte här än, de är någon annanstans. Vi förstår inte riktigt i vilken verklighet vi befinner oss, krafsar runt och försöker orientera oss, försöker komma hem. Men allt vi kan tänka på är alla dessa barn, alla dessa människor."

/Karin, Trevor och Camilla, Kurdistan 11-22/5 2015