Mohammed och hans mamma

Han var också en av dem som pratade bäst engelska och tog ansvar för de mindre och skrattandes översatte när jag försökte berätta något för barnen. Vi mötte dem i ett läger på Lesbos och nu här i Aten står de utanför lägret där vi precis spelat vår show. Jag kommer på mig själv att jag blir alldeles upprymd och lycklig av att se dem. Ungefär som när en möter en vän en inte sätt på länge.

Men lyckan vänder snabbt och det känns som en kniv i bröstet när vi får veta att de inte får komma in, det är fullt och det finns inget de kan göra. Han ger mig en kram, hoppet och styrkan i hans blick går inte att beskriva. Hans mamma försöker desperat med att fråga oss om vi kan göra något, de vill bara vila i några timmar säger hon. Jag ser tröttheten i hennes späda kropp och förtvivlan i hennes ögon. Jag vill bara ta dem med i bilen, med hem till Sverige. Men det finns inget vi kan göra. Ingenting mer än att ge dem vår kärlek och allt hopp vi har. När vi sätter oss i bilen och tvingas vinka farväl skär det inom mig. Jag blir alldeles illamående och jag känner hur ilskan tar över när jag ser Mohammed och hans mamma vinka till oss trötta av förtvivlan.

Men Mohammed ler och det är ett leende som gör att jag tror på honom, han kommer att ta sig hela vägen till trygghet och han kommer att få börja om i Sverige tillsammans med sin mamma. Jag måste tro på det och behålla hoppet. Både för deras och för min egen skull. För det värsta en kan göra är att förlora hoppet.