Mänskliga möten i en omänsklig tillvaro

En kvinna från UNHCR kom och frågade om inte clownerna kunde leka lite med flickan medan vi ändå väntade på att regnet skulle sluta hälla ner. Det blev en föreställning med magi och bus, en vild jakt genom hotellobbyn och som avslutades på familjens hotellrum där mamman fick se alla tricks igen, av både clownerna och sin dotter.

Vi är på Lesvos, en liten ö i ett fattigt Grekland. Nära gränsen till Turkiet. En ö med en befolkning som på bara några veckor har sett över 25 000 människor passera från krig, på väg mot ett Europa som kanske inte vill ta emot dem. Det finns inte en plats här som inte har människor som väntar på att bli registrerade eller att få ta sig vidare mot fastlandet. Överallt sitter de och väntar. Och väntar.

Idag har clownerna spelat föreställning i ett läger för syrier där föräldrar och barn stod i solen och skrattade och lurade clownerna att leta efter varandra på helt fel platser, skrek av skräckblandad förtjusning då den elaka illern attackerade både clownerna och publiken och förundrats över magitricks. När föreställningen var slut och vi gick över vägen till UNHCRs registrering för alla på flykt var det många barn som följde med och såg föreställningen igen, med samma entusiasm och förtjusning.

På ett mindre läger, för ensamma barn, skadade barn och föräldrar som väntar på att deras barns ska hittas och räddas från Medelhavets djup blev föreställningen en galen interaktion med barnen som under inga omständigheter tänkte låta clownerna göra en föreställning utan att även de fick prova alla tricks och bus. Det blev en härlig improvisation som blandades av intränade nummer och interaktion med de nyfikna barnen. När sedan clownen Desse lyfte alla barnen en och en högt över sitt huvud var det underbart att se hur de skrattade och njöt av att se sina mammor och pappor se dem lyftas upp så högt, så högt. När det var dags att säga Bye Bye var svaret No Bye Bye. Och leken fortsatte mot utgången. När det stod klart att de roliga clownerna faktiskt skulle åka bjöds det på motvilliga med väldigt kärleksfulla kramar.

I vartenda möte med barn och vuxna idag har vi sett hur viktigt det är att få en paus i en omänsklig, onaturligt, stressfull och traumatiskt tillvaro. Jag är säker på att när barnen somnade ikväll så hade de med sig ett nytt minne, ett minne av hur det känns att skratta och busa. Ett minne som inte alls tar bort alla andra minnen som barnen bär på, men som kanske kan jämna ut det jobbiga lite grann. En representant från UNHCR sa i morse: Tack och lov att ni är här! Just nu finns inget vi göra för dessa människor. De behöver hopp och det är vad vi måste ge dem!

När vi kom tillbaka till hotellet och satte oss i lobbyn kom flickan från dagens första föreställning fram och gav till clownerna ett litet hjärta i papper som hon hade gjort. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen får hjälp att starta sitt nya liv i Europa och att de trolleritricks hon lärt sig idag kan hjälpa henne att överleva och finnas som en liten tröst när allt känns som allra jobbigast. Ibland kan den viktigaste föreställningen vara den som spelas för ett enda barn.