Långt ut på landet
7 januari 2014
Där man minst anar ute på de kala ängarna syns skinande guldbeklädda tempel och omvärldens ekniska idéer och framsteg har ännu inte nått hit. Vänta… sa jag 1913?
Året är ju 2013 och vi befinner oss på en plats som omvärlden tidigare varken har sett eller haft tillträde till. Landet heter Myanmar även kallat Burma och har under de senaste åren varit hårt drabbat av både konflikter och kriser.
Men en förändring sker här och i väldigt hög fart!
Folk berättar för oss att för bara 2 år sedan var situationen och stämningen väldigt annorlunda.
Vi gör föreställningar på skolor för barnen runt om i staden och har fått hjälp av en lokalpolitiker att organisera vår turné. Han berättar att vi antagligen är de första västerlänningarna i staden någonsin. En stad med 400 000 invånare. Det märks tydligt hur viktigt det är för politikern att visa hur bra staden är och att ge oss ett bra intryck. Han vill bara försäkra sig om att vi förstår den goda och fantastiskt generösa livsstil dessa människor har och hur mycket landet faktiskt har förändrats. Vi blir en symbol för deras framgång och kämpande genom att besöka deras stad och befolkningen påminns igen om landets nya öppenhet och omvärlden runt om de tidigare så stängda gränserna.
Känslan som fyller mig handlar inte om hur privilegierad jag är som västerlänning utan hur stor deras glädje är över vad dom själva har åstadkommit.
Skolorna är väldigt strikta och det känns som att ordspråket ordning och reda grundades här, men genom vår 35 minuters långa föreställning får eleverna leva ut sina impulser och bryta sin strikta disciplin och dom visar tydligt hur hungriga dom är på att se vad vi ska göra.
Människor har haft ett hårt liv här och politikern berättar att barnen aldrig tidigare har sett något liknande.
När vi lämnar skolorna vinkar barnen inte i form av handvinkningar utan genom att mima när dom jonglerar 7 bollar eller utför akrobatik.
Vår föreställning ger dem ett avbrott där elever, lärare och föräldrar får skratta tillsammans, ett avbrott i deras hårda och slitsamma vardagsliv och dom visar oss en otrolig tacksamhet för det. Just nu är allting möjligt här och kanske är det just det som vår föreställning symboliserar.
