Kraften i en fjäderlätt beröring

Vi har spenderat mycket tid i bilen dessa dagar för att ta oss mellan de olika showerna och vi är alla lite möra i både ländrygg och svanskota. Dessa bekymmer glömde vi dock rätt fort bort efter vad som sedan tyvärr skedde i det första lägret vi besökte i Kiziba. På grund av ett missförstånd med våra partners på plats så saknades säkerhetsvakter när vi kom fram. När alla barnen sedan, cirka 5000 stycken, kom springandes från skolan för att se föreställningen kändes det bäddat för oroligheter. Omkring 100 tonåringar klättrade upp i en skranglig träställning för att se bättre och den rasade under showen och sex barn fick föras till sjukstugan i lägret och vi tvingades att avslutade spelningen till mångas besvikelse. Vi lämnade lägret med känslor totalt motsatta dem fyllda med skratt och hopp vi ville sprida. Alla i vår grupp kände sig nedstämda men vi fick direkt stöd av Clowner utan Gränsers kontor i Stockholm och vår partner i Rwanda tog på sig allt ansvar för vad som skett. När vi dagen efter fick ett samtal från Kiziba om att alla barn mådde bra och att föräldrarna förstod att det var en olycka kunde vi börja andas normalt igen. Vi införde även där och då en ny rutin om att vi inför varje spelning ringer till "camp general" för att stämma av så säkerhetsvakterna är informerade om att vi kommer.

Allt har sedan gått väldigt bra på vår resa genom Rwanda. I Kigeme trollar vi lite, balanserar flaskor och smeker barnens kinder med lätta fjädrar innan själva föreställningen drar igång. Det sistnämnda var så himla vackert och sorgligt att se. Hur den lätta beröringen av en fjäder på en kind kan betyda så mycket. Vi förstod att det verkligen var en bristvara hos de lite äldre barnen. Mycket fnitter och orden "åh igen, igen, åh igen snälla Muzungo, igen med fjädern" (Muzungo betyder vit på Kiniarwanda). Vi hörde flera av barnen säga "I am a refugee. Who are you?" och allt vi vill säga vara bara "No, you are a person, you are a child and that is your identity". Ville bara sätta oss ner och prata om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och rätten till lek. När vi lämnade Kigeme var stämningen kärleksfull och människorna nyfikna och genom bilrutan såg vi en massa barn som börjat hjula och leka show på gatan.

Nästa läger vi besökte var Nyabihieke i norra Rwanda. Vår kontaktperson i lägret, Innocent, bar verkligen upp sitt namn. Han beskrev lägret med sådan enorm stolthet och pratade om vikten av att kunna odla sin egen mat, hur fint de hade runt sig och vilka bra vägar det gick till lägret. Även att här slog en då inte barn. Han himlade med ögonen och suckade när ämnet kom upp och sa "It is so sad, it is not good for the spirit to hit". Och det märktes verkligen att här fick inte barnen stryk. Hela stämningen i lägret var så fridfullt och ingav så mycket hopp. Vi gjorde en show i stekande hetta på en basketplan inför omkring 2500 barn och vuxna. Direkt när vi kom fram började barnen ropa "Acrobacy, Acrobacy" och de kände alla igen pojkarna från akrobatgruppen Gisenyi som blev till superstars. På väg hem till Kigali igen kändes allt väldigt bra och vi var så nöjda med dagen.

Nu är vi i Gikomera i med den katolska organisationen Don Bosco. Vi sätter upp en föreställning och håller i workshops för de barn som bor här i området. Det är väldigt vackert beläget men otroligt isolerat. Alla barn som bor här är otroligt fattiga och har oftast bara en förälder. Det finns ingen skola här så Don Bosco ordnar tre timmar skoldag per dag för två olika barngrupper. Desto äldre barnen blir kan de sedan välja olika yrkesutbildningar inom exempelvis matlagning, jordbruk eller bygg. Avgiften är sju euro per termin och är en symbolisk avgift så att familjerna är med och ser till att barnen kommer iväg varje dag. Att viljan att gå i skolan är stark märks dock tydligt. De barn som bor längst bort måste gå i 2,5 timmar till skolan varje dag och sedan samma sträcka hem igen. Don Bosco byggdes upp åren efter folkmordet och även om det är en europeisk katolsk organisation i grunden får alla som går i skolan tro på vad hen vill. Här går muslimer, protestanter, anglikaner och många fler tillsammans. Vi clowner satte upp en show för kanske 100 barn och lärde sedan omkring 50 barn akrobatik, jonglering och liknande. Idag ska barnen sätta upp sin egen föreställning och visa vad de lärt sig för alla andra i området. Så fortsätter glädjen att spridas, vidare och vidare, till dom som behöver det allra mest.