Från en skidbacke i Dalarna till rebellgrupper i Goma
13 februari 2025
Det är januari och jag sitter vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel i en skidstuga i Dalarna. På radion i bakgrunden hörs den monotona rösten från en nyhetsuppläsare:
Hundratusentals civila befinner sig på flykt efter rebellgruppen M23:s offensiv i Kongo-Kinshasa. I den belägrade provinshuvudstaden Goma hördes på måndagen explosioner och tung beskjutning. Nu varnar FN för att konflikten är på väg att leda till ett regionalt krig.
Jag tänker på mina vänner i Goma och vännerna i Rwanda. Tänker på barnen i flyktinglägren som redan lämnat sina hem en gång, och nu tvingas fly igen.
- Ska du ha gröt eller smörgås?
- Va?
- Gröt eller smörgås?
- Va?
- Men lägg undan telefonerna vid matbordet.
På telefondisplayen plingar det till i gruppchatten från artistkollegorna i Östafrika. Chatten vi behållit sen i höstas då vi var på ett artistutbyte med Clowner utan Gränser.
“The enemy surrounds us, we have no place to go, we will die in our houses.”
- Har ni allt? Hjälm, skydd, vantar, liftkort? …Hallå?
- Va?
- Har ni allt? Släpp blicken från skärmen en sekund och kolla att ni har med er allt.
- Jag hittar inte min hjälm.
- Ok… ligger den kvar i bilen?
- Va?
- Hjälmen… i bilen?
- Mmm kanske?
- Men suck… den står ju på laddning nere vid gästcentret.
Jag tänker på laddningsbara bilar. Och på min vän Love, akrobaten, skådespelaren och människorättsaktivisten. Byn där han bor i är en av de platser där M:23 rebellerna och regeringsstyrkorna har fört sitt krig sedan mer än ett år tillbaka. Ibland tvingas han och hans familj ta flykt ut till i skogen undan bomber och skottlossningar. Trots krigets brutala verklighet driver Love ett kulturcenter där han erbjuder teater, musik och akrobatik för barn, tonåringar och vuxna. Han säger att hans aktiviteter måste vara så pass attraktiva att barnen väljer cirkusen istället för gatorna där de kan rekryteras som barnsoldater av de militära grupperna i området.
- Det är ju rena Lützendimman idag, ropar någon från ytterdörren.
Jag tänker på dimman i Lützen 1632. Undrar om det är krutdimma över gatorna i Goma just nu. Men ingen minns väl en dimma om inte en västerländsk kung blivit skjuten i den.
- Vi får se till att hålla ihop. Ingen åker utan att se till att alla vet vilken lift vi ses vid, ok? Har ni era telefoner ifall ni kommer bort?
- Jag har inget batteri, jag hittade inte laddsladden.
Jag tänker på telefoner, på mineralerna som behövs för att tillverka dem. Gruvgångarna som ibland är så trånga att bara de minsta barnarbetarna kan skickas längst in för att få tag i det åtråvärda guldet eller tennet eller kobolten eller vad det nu är vi behöver därinne. Tänker på den gröna omställningen, på elbilarna och alla telefonladdare man ändå inte hittar. Tänker på hur ett land kan sluta ett avtal med EU och USA om att exportera mineraler från gruvor som antingen drivs av militära grupper eller vaktas av gerillasoldater. Tänker på att det nog är billigare för ett tech-bolag att muta en rebellgrupp än att upprätta ett lagligt avtal med en enorm nation som har oändligt med utmaningar ekonomiskt och politiskt. Tänker på vart laddsladden tog vägen som låg i baksätet på bilen.
På telefondisplayen, två nya meddelanden.
”Vilken tid vill ni äta lunch? Vi är på väg mot värmestugan nu.”
”If I had the chance to flee I would, but it is already too late. There is no time”
- Alltså på riktigt, jag dör av värmeslag! Jag kommer aldrig orka staka mig ända upp till bergstoppen, ropar min brorson en bit längre ner.
Jag tänker på döden och på att springa för livet i tropisk värme. Tänker på mina vänner som i flera års tid gått fram och tillbaka över gränsen mellan DRC och Rwanda för att träffas och träna cirkus med varandra. Tänk om de misstänks för att vara soldater.
- Kämpa på så får ni varm choklad i toppstugan sen.
- Whaaat! Får man grädde?
- Och marshmallows?
- Åh och chokladsås. Eller kolasås mmmm.
- BÄSTA SVÄNGEN HÖKARÄNGEN! Nu spurtar vi sista biten, ni kan aldrig komma ikapp er moster. Jag är en förklädd snöleopard.
Jag tittar på min telefon. Inga nya meddelanden.
Jag tänker på min vän, visionären Heritier, som bara var ett barn när han träffade de europeiska akrobaterna på centret för gatubarn. Han sprang hem till sin mamma och sa att det faktiskt går att ha akrobatik som jobb – att det inte alls bara var tjuvar och dåliga människor som höll på så där som hon sa. Idag drömmer han om att bygga en cirkushall. Han har ritningarna klara. På sin Instagram har han följare från hela världen som ser honom ordna aktiviteter för barnen i de tillfälliga flyktinglägren i Gomas utkanter. Ser hur tusentals människor skriker av upphetsning när artisterna gör entré på styltor till glad musik och bjuder på cirkusuppträdanden, dans och lek. Fest för en dag för att ingjuta hopp.
- Seriöst? Måste vi bära skidorna ända bort till parkeringen? Jag kommer på riktigt att dö.
Jag tänker på barn som redan burit allt de lyckats få med sig från sina hem på flykten undan kriget. Barn som nu attackeras igen i Goma, staden där de en gång sökte skydd. Barn som bär sina sista ägodelar. Barn som bär sina syskon. Barn som bär sina minnen.
Jag önskar att mina syskonbarn aldrig ska behöva uppleva något värre än att släpa skidor över en parkering i för stora pjäxor. Jag önskar att inga barn ska behöva uppleva något värre än så.
- Ni kan vänta här, jag kör ner bilen hit i stället så slipper ni släpa på grejerna. Här har ni en kexchoklad. Men tänk på att alla ska få lika mycket.
