Den som är soldat kan inte längre vara barn

Barnsoldater... Jag mumlar ordet tyst för mig själv. Om och om igen. Barnsoldater. Soldater som är barn. Barn som är soldater. Det går knappt att uttala och än mindre att förstå. Det kan inte få finnas någonting som heter så. Den som är barn kan inte vara en soldat. Den som är en soldat är inte längre ett barn.

Tonåringarna och de unga vuxna vi ska spela för kidnappades av terrorgruppen Boko Haram som barn och tvingades bli soldater. Efter många år har de fritagits av den nigerianska armén och här på rehabcentret ska de tillbringa tre månader innan de skickas tillbaka till byarna de kom ifrån.

I bilen på väg till spelningen är det som en annan del av hjärnan slår på. Då går det inte längre att tänka på att det är på ett rehabcenter för barnsoldater vi ska spela. Nu är de publik och vi artister. Vårt jobb är att få dem skratta. De artistiska tvivlen kickar in. Vad ska de tycka? Vår föreställning är ju för barn. Vi drattar på ändan, missförstår varandra, leker kurragömma och dansar. Publiken är i tjugoårsåldern. De har burit vapen, de har använt vapen, de har tränats, härdats och hårdnat. De slutade vara barn för länge, länge sedan, fick sin barndom stulen. Hur ska de kunna uppskatta att vi springer runt med röda näsor?

Vi förbereder oss i ett litet rum i anslutning till spelplatsen, en innergård där några träd ger halvskugga. Där sitter redan 150 ungdomar. Vi sneglar hastigt på dem genom ett fönster. De ser resliga ut, starka. Vi kommer inte kunna se dem i ögonen på ett tag. Vi har designat entrén så att vi kommer in med ryggen mot publiken, för at börja mjukt och försiktigt när vi spelar för små barn som fortfarande är traumatiserade. Jag känner hur nervositeten växer.

Våra clowner gör entré tittandes på en stor karta, livligt diskuterandes åt vilket håll vi bör gå. Redan när vi kommer in på innergården stiger jublet. Jag känner hur rygghåren reser sig. Redan efter några sekunder, vid första missförståndet då vi alla tre tolkar kartan olika och drar iväg åt flera håll, kommer det första stora skrattet. Och skratten fortsätter att komma, tills vi äntligen vänder oss om upptäcker publiken. Då stiger jublet ytterligare, för att sedan explodera i skratt när vi blir rädda för dem och gömmer oss bakom kartan.

Efter föreställningen tar vi av oss näsorna och går ut och möter publiken igen. Vi är alldeles utmattade och publiken ser också lite trött ut. De har skrattat oavbrutet i nästan 40 minuter. En av pedagogerna på centret frågar ungdomarna om de vill visa något för oss. Sen leder han en slags sånglek och alla ställer sig upp och sjunger och dansar för oss. Sen en sång till. Och en sång till. Och en till. Och en till. Och när vi lär dem en av våra sånger, så sjunger de för oss av hela sitt hjärta.

Idag har vi spelat för de som blev angripna och vi har spelat för de som var angripare, säger Moa, min andra artistkollega, i bilen efteråt.

Nästa dag frågar vi om vi inte kan klämma in en extraföreställning efter lunch, om vi inte kan få åka tillbaka till centret och spela en gång till. Det finns ju flera ungdomar där. Trots att vi är trötta efter förmiddagens två föreställningar, då solen gassat och vinden legat på och blåst upp den torra sanden så det känns som vi svalt halva Sahara, vill vi så gärna. Kommentarer från publiken har redan nått oss. Någon har sagt:

Ni hjälper oss att för ett ögonblick slippa tänka.

Det är samma sak igen. Jublet vet inga gränser. Redan när vi går in, och sen hela föreställningen igenom. Och efteråt, när de sjunger för oss, dansar för oss, leker med oss, när de tar i för allt de är värda, när de bara inte vill sluta. 

Jag försöker förstå. Men det är samma sak igen. Det går inte. Hjärnan får inte ihop det. De där två bilderna kan inte finnas samtidigt. Människor som fått hela sin barndom stulen, som blivit utsatta för de mest fruktansvärda saker, som tvingats utföra de mest fruktansvärda saker. Som skrattar och skriker och inte kan sluta överösa oss med kärlek. Hur kan de ens ha skratt i sig? Hur kan de ens ha någon kärlek kvar i sig att ösa över oss?

Det här kan inte finnas. Men det finns. Det händer mitt framför våra ögon. Jag tittar ut över havet av leenden, av glittrande ögon, av uppsträckta händer. Jag ser inte soldater. Jag ser barn.