Bokra? Bokra? Imorgon? Imorgon?

Några av dem sover till och med sin rödmålade näsa. De springer mot oss med öppna armar när vi kommer på mornarna, alltid redo för att haka på dagens upptåg. På kvällarna planerar vi nästa dags aktivitet. Vi blandar föreställningar, dans och sånglekar med workshops i jonglering och akrobatik. Några av föräldrarna är med, antingen leker de med oss eller så slår de sig ner bredvid och får en behövlig paus medan de följer barnens lek.

Den känsla av värk i hjärtat som jag kände när vi behövde ta avsked av barnen vår sista dag på Lesbos, sådan värk har jag aldrig upplevt förut. Större delen av dagarna fylldes av kärlek och energi som barnen öste över oss. Men när det var dags att säga hej då, då kände jag bara en stark fysisk känsla av värk och tårarna rann. Det gjorde ont och var så svårt att lämna barnen efter dom magiska stunderna vi delat tillsammans. Den här dagen hade vi jonglerat, byggt pyramider och dansat runt, runt i lägret tillsammans medan vi sjungit ramsor. När vi vinkar hej då och rullar iväg med bilen vet vi inte vad som väntar våra nya vänner. Det är det ingen som vet. Människor vi träffat i frihet ena dagen har varit fängslade nästa. Den ovisshet som människorna vi träffat befinner sig i vägrar jag att acceptera.



Vi åker vidare till Athen där vi ska spela föreställningar dom sista dagarna på vår turné. Vår första dag är i hamnen där det just då bor ca 5000 människor, av dom är ungefär 2000 barn. Dom har slagit läger på kajen med havet på ena sidan och den stora bilvägen på den andra, i väntan på att gränserna ska öppnas.



Efter en av våra föreställningar kommer en pappa fram till oss och tackar för vårt besök. Han var så tacksam och vill önska oss en god natts sömn. Jag tittar honom djupt in i ögonen och värken i hjärtat kommer tillbaka igen. Jag tänker på det varma välkomnandet från alla föräldrar som alltid hjälper till för att ordna en fin stund för sina barn. Jag tänker på alla barn som kiknar av skratt när Martina dammar av dom med sin dammvippa och alla barn som vill att Sara ska öppna sin väska igen där alla mimsaker bor, för att få testa att mima och göra precis som Sara gjort i föreställningen. Jag tänker på alla barn som aldrig vill sluta leka, som vill göra klappramsor, beatboxa och bara få leva för en stund. Det är dom här barnen vi, av hela våra hjärtan, önskar en god natts sömn och en säker framtid.