Vi kan dela ett ögonblick av skratt och glömma allt det andra

Vintern är på väg, dagarna blir allt kortare, vindarna blåser in från havet och den är rå, sådär rå så att den sätter sig i leder och skelett. Det går liksom inte att klä sig mot den, den biter sig ändå rakt igenom. Vi går runt i jackor och huvtröjor som vi slänger av oss innan föreställningarna och snabbt drar på oss igen när vi kurar ihop oss i bilen.

Samtidigt vet vi ju. Vi har uppvärmda hotellrum. Vi har med underställ och dubbla sockor och jag har fina ulltröjan som jag fick i tidig julklapp inför resan.

De vi spelar för har det inte.

Vi kan duscha varmt och dricka te och soppa, och när vi kommer hem till Sverige väntar oss varm choklad och julmys.

Kanske kommer några av de vi spelar för också en dag till Sverige. Kanske får de också varm choklad och julmys. Men vägen dit är ofattbart lång, och den har bara börjat.

Och det är det som är så hjärtskärande.

Du riskerar ditt liv, du ger upp hela din förmögenhet, du skuldsätter din släkt, du sätter dina barn tillsammans med femtio andra i en liten gummibåt som ger sig rakt ut på ett stormande hav. ”Ditåt” säger människosmugglaren, och det är den enda navigation du har. Du når land, du tror att det är över.

Men sakta, sakta kommer insikten att det inte ens har börjat. Du får höra om de som gått till fots till Tyskland. Om stängda gränser. Om människor som tagit sig hundratals mil för att bli tillbakaskickade till Athen för att få börja om igen. Frustrationen har börjat sprida sig i lägren.

Igår samlades ett femtiotal, mest barn, i en ring för att se vår föreställning. Stora barn, små barn, små barn som bar på ännu mindre barn. Små barn som tvingats bli stora alldeles för fort. Under hela föreställningen växte ringen, och mot slutet var det uppemot 500 människor där. Både barn och vuxna, som skrattade och jublade tillsammans.

Det är så mycket glädje som har mött oss här på Lesbos.

När vi går ner till bilen som står parkerad vid strandkanten på morgonen ser vi längs med hela stranden flytvästar, delar av kapsejsade gummibåtar, slangar från däck och kläder som har flutit i land. Verkligheten står oss rakt i ansiktet.

Men när vi möter människorna här så möts vi i en annan verklighet, minst lika verklig, där vi kan dela ett ögonblick av skratt och glädje och glömma allt det andra. Om och om igen slås vi av hur människor som för mindre än ett dygn sedan inte visste om de skulle överleva morgondagen kan möta oss med så mycket värma, så mycket uppskattning. Alla vill fram och hälsa på clownerna, blåsa såpbubblor eller få en röd näsa målad när vi minglar runt på lägren, men vi ser aldrig aggresivitet, folk som knuffar sig fram. Det finns en märklig känsla av gemenskap här. Som att människorna här värdesätter möjligheten att få skratta och leka. De vet vad den är värd.

Och jag tänker, att några av de vi spelar för kanske hamnar i Sverige en dag. Och jag tänker att kan man skratta i den råa kylan här, så ska man väl kunna skratta i ett vinterkallt Sverige också.

Det som har kanske varit mest rörande är att se mammorna. De som brutit upp, de som burit sina barn, hållit om dem i båtarna. Hur de upptäcker clownerna, ler lite, men hur de tittar spänt, förskräckt på sina barn. Barnen som först blir osäkra, sen långsamt vågar sig fram, när nyfikenheten tar över rädslan, sådär som den gör hos barn över hela världen. När barnen skrattar så spricker mammornas ansikten upp i leenden som uttrycket någonting jag inte kan sätta ord på.

Och barnen bara fortsätter att skratta. De engagerar sig i föreställningarna, i lekarna, och på slutet av föreställningen flyger de upp för att dansa tillsammans med oss.

Och jag hoppas att jag om något år kommer få spela för några av de här barnen i Sverige.