Jag ser bara barn som skrattar

Tre nätter i rad har jag drömt om skrattande barn, timslånga bilfärder genom galen trafik där alla verkar köra åt alla håll samtidigt (”In Sweden you drive on the right side, in England on the left side, in India it´s optional” säger Rupesh), om fler skrattande barn som vill prata, dansa, röra vid oss efter föreställningarna. Jag har drömt om blixtsnabba klädombyten och påsminkningar och föreställningar som startar innan man ens fattat var man är, om arrangörer som springer huller om buller och skriker, om någon som kommer in med ett stort leende och säger ”de har aldrig sett en föreställningar i hela sitt liv”, om urlastning ur bilen i monsunregn, om promenader genom lervällning i slumområden som ligger decimeter från järnvägsspår. Om ännu fler skrattande barn.

Och om alla möten. Så många fantastiska människor har vi fått träffa. Så många vardagshjältar som ägnar hela sina liv åt att hjälpa barn som på olika sätt har det svårt, utan att någonsin få en enda rupee för det. ”Bara jag har mina basbehov, mat och tak över huvudet, så är jag beredd att ge allt för de här barnen” sa en kvinna som driver en skola med 1600 barn i ett slumområde i Mumbai. Vi satt i hennes pytelilla rum där hon bodde, i samma område som skolan. Jag minns att jag mådde illa av stanken från sophögarna utanför. ”Vad gör du om du inte har det då?” frågade vi. Hon tänkte en stund, och svarade ”då sänker jag mina basbehov.”

Människor som utstrålar så mycket kraft, mod, kärlek, hopp och förtröstan. Som varje dag måste leva i brottningsmatch med alla de där frågorna som jag är alldeles utmattad efter att ha konfronterats med i 18 dagar. En kvinna som driver ett hem för barn till prostituerade i Mumbai berättade med samlat lugn om alla de ofattbart våldsamma övergrepp som de prostituerade utstår varje dag, år ut och år in, och som deras barn får bevittna. Jag var fascinerad över det lugn, den benhårda tro hon utstrålade på att hon i allt detta ändå kunde göra gott. Men när hon berättade hur hon måste muta polisen för att få ta hand om någon hon hittar medvetslös och döende på gatan brann det till för en kort sekund i hennes ögon. Det brann till så häftigt att jag ryggade bakåt.

Och alla de barn som vi har mött. Hundratals, tusentals, tiotusentals under de tre åren vi har drivit projektet i Indien. Som tittar på oss med så mycket nyfikenhet, så mycket förväntan. Det jag älskar mest med clowning är att jag får se publiken i ögonen.

Jag kan bli skrämd av all den där förväntansfullheten. Innan jag går in på scenen är jag ofta rädd. Speciellt svårt är det innan de spelningar när vi har fått berättat för oss om barnens verklighet. Hur de lever under motorvägar, på soptippar, inlåste i små små rum på bordeller där de måste gömma sig under sängen när mamma har kunder. Jag vill ju så gärna ge dem precis allt som jag kan. Tänk om jag inte klarar det just idag.

Allra svårast i år var det innan föreställningen på barnfängelset. Efter vår spelning där förra året fick jag höra att några av barnen vi spelat för hade begått mord. Inte för att jag håller barnet skyldigt. Ett barn är ett barn är ett barn är ett barn. Och kan aldrig klandras för den ofattbara verklighet som förr eller senare måste resultera i ofattbara handlingar. Men för att barn som mördar andra barn är det mest obegripliga, det mest fruktansvärda jag kan tänka mig. Det som alltid gör allra ondast inuti när jag läser om det i tidningen. Det som är som en avgrund som jag aldrig kan få syn på botten i.

Vad kommer hända med mig när jag gör entré? Det jag älskar mest med clowning är att jag får möta deras blickar. Det jag avskyr mest med clowning är att jag måste möta deras blickar. Vad kommer att hända när jag ser dem? Kommer jag att klara det? Kommer jag att fuska, att titta lite ovanför dem, liksom igenom dem istället för in i dem?

Men sen börjar föreställningen. Som vi får uppleva tillsammans med alla de där barnen som kan skratta sådär innerligt, hjärtligt, ohämmat. Och i en liten tidsrymd finns bara vi och de. Det är bara den där världen vi bygger tillsammans som är på riktigt.

Efter föreställningarna har jag ofta svårt att komma ihåg vad som har hänt. Jag har varit någon annanstans. Som fragment kommer minnesbilder från föreställningen tillbaka till mig.

Vi har dansat färdigt dansen, först själva och sedan tillsammans med alla barnen. De andra clownerna tar mina händer och vi ska buga, och det är som att den där beröringen av händerna är mitt cue. Nu är det dags att återvända till den där vanliga verkligheten.

Och jag står där, och jag tittar ut över alla barnen. Tiotals, hundratals, vid ett par tillfällen över tusen. Jag tittar på dem och kommer ihåg vad jag tänkte innan jag gick in på scenen. Att det är hemlösa barn, sjuka barn, barn som bor på bordeller, barn som sitter i fängelse för mord.

Men jag ser det inte. Jag ser inga fattiga, jag ser inga cancersjuka, jag ser inga föräldralösa, hemlösa, inga som lever inlåsta på bordeller. Jag ser inga tjuvar och jag ser inga mördare. 

Jag ser bara barn som skrattar. Det är väl därför jag drömmer som jag gör.