Epicentrum

De raserade husen är precis som vilken turistattraktion som helst. Livet går ju vidare, trafiken myllrar runt omkring, försäljarna är ute. Min första impuls är att ta ett foto. Det är ju det här man har hört om på nyheterna.

Men nu är vi uppe i bergen, mitt i jordbävningens epicentrum. Jeeparna har redan tagit oss tre timmar på slingriga vägar som på flera ställen har rasat och lagats provisoriskt. Landglidningarna är som stora, sandgula sår i klippväggarna. Det är som att bergen är stora kakor som någon har kört skeden i och tagit en tugga av. Vägarna var slingriga och skumpiga redan innan, åksjuka är bara förnamnet. Vi åker genom dammar och små vattenfall och blickar ut över fantastiska landskap, gröna dalar med floder i. Rupesh (en av mina clown-kollegor) lyckas lura i mig att korna som ligger och latar sig långt därnere i flodbäddarna är krokodiler. Kontrasten mellan skönheten i landskapet och vägarbetarna som sliter med lagningarna är absurd.

Tidigare under veckan har vi besökt en organisation som tar hand om barn som räddats från trafficking. På väggarna har vi sett teckningar som handlar om jordbävningarna. Det är stora ögon med tårar i, det är trasiga hus, det är barn som ser sina mammor ligga under husen i stora pölar av blod. En av teckningarna föreställer ett barn som sitter på knä och tittar mot himlen med tårar i ögonen. Från himlen sträcks två armar ner som för att ge barnet en kram.

För ett kort ögonblick tycker jag mig se jordbävningen genom barnens ögon. För några korta sekunder blir det obegripliga begripligt.

Och här uppe i bergen blir det ännu mer begripligt. För längst med vägarna börjar ruinerna av husen komma. Först ser vi enstaka, övergivna hus. De ser ju ut som vilka ruiner som helst, de skulle kunnat finnas på vykort, en guide skulle kunna stå och berätta att den här tusen år gamla byn har just upptäckts av arkeologer. Husen är av tegel och sten och byggda i en stil som känns helt tidlös. Men efter hand kommer husen tätare och vi åker genom det som en gång var byar. Nu är det någonting annat. Nu är förödelsen verklig. Bredvid eller till och med i husen har stora plastpresseningar spänts upp för att ge skugga åt människorna som är kvar. Under andra presseningar trängs kor i skuggan, kycklingar springer omkring, hundar sover i skuggorna. Handelsbodar är öppna och säljer grönsaker och Coca cola, överallt går folk omkring med skottkärror.

Och då slår det oss.

Ingen ler.

Kanske är det hettan – det är säkert 45 grader varmt i solen och ingen naturlig skugga finns. Men det är inte det vi tycker oss se. Det är sammanbitna ansikten. Tomma blickar. Någon enstaka gång kommer det barn och tittar nyfiken på bilen med utlänningen. Något av barnen skrattar hastigt till. Någon vuxen lyfter artigt handen och hälsar. Men ingen ler.

Och igen blir det obegripliga begripligt. Sorgen blir verklig, påtaglig. För de här människorna lever kvar, mitt i kaoset. De sover på samma ställe som de sov på förut, men nu ligger de inte under tak utan under en plastpressenning. Kanske låg det någon bredvid och sov som inte längre ligger där. I området har 3500 personer mist livet. Vi vet inte hur många som har förlorat en lekkamrat, ett syskon, en förälder. Men vi tänker att alla känner alla här. Alla har förlorat de som förlorats. Och de lever kvar, mitt i det. Allt är som förut, men ingenting är som förut. Korna trängs under egna presenningar i det som kanske förut var en ladugård. De som inte drar runt på skottkärror eller reparerar någonting sover eller sitter tysta.

Vi kommer till ruinerna av det som en gång var skolan. Bredvid har baracker rests av olika biståndsorganisationer. Vi har fått höra att barnen här är rädda att gå till skolan. Lärarna har svårt att få dem in i barackerna. Minnena lever kvar. De lever, mitt bland minnena.

Undervisning pågår men när vi börjar bygga upp scenen samlas snart uppemot 400 barn. Det är en tung första föreställning, vi får inte alls det öronbedövande bemötande vi haft tidigare under veckan då barnen bokstavligen tjutit av skratt. Men efter ett tag kommer de ändå, skratten. Först lite trevande, men sedan allt mer, och mot föreställningens klimax är alla med.

Efter föreställningen, när vi gömmer oss bakom ett av tälten och byter om, hör vi på andra sidan tältduken hur barnen sjunger ramsan – tchickatchickatchick, tchickatchickatchick – som vi sjunger i slutet av föreställningen. Vi skrattar båda två, och när barnen förstår att vi är på andra sidan tältduken drar de upp en dragkedja, tittar ut genom ett fönster och vi sjunger tillsammans.

Och vi tänker att kanske kommer det att finnas några nya, glada minnen också på den här platsen.