Reseblogg
Plötsligt vet jag vem jag är igen
En pulserande miljonstad med utsmyckade rondeller stora som en mindre park. Med 5-stjärniga hotellkedjor och mångfiliga övertrafikerade vägar fyllda av blänkande suv-ar likväl skrotbilar som platsat i vilket folkrace som helst. Människor, marknader, arenor, kyrkor, telemaster och ett ’Ministerie’ i vartannat kvarter. Här träffar vi människor från fyra olika afrikanska länder, människor som dagligen jobbar med och för de människor som flyr. Människor vars vardag består av kris, av att möta barn och ungdomar med trauman. För att få de att glömma för en stund, för att de nästa morgon kan ha upplevt ett nytt trauma.
Här utbildar Clowner utan Gränser dessa socialarbetare i metod-utveckling. PLAN International, som dessa människor arbetar för, har hyrt in oss för att delge dem vår kunskap. För skratt och lek är läkande och leken kan även vara vägen till annat, den ökar förmågan till inlärning, gör så att du slappnar av i kropp och knopp och knyter relationer. Men den behöver inte vara en väg till detta ’något annat’ utan leken är också i sig själv målet. Att låta sig uppslukas av det som pågår, glömma tid och rum, hinna först till väggen eller flytta en penna. Bubblet i magen när du fnittrar och friheten i att skratta högt när det blir fel, när du gör fel, när misslyckandet är det bästa som kan hända. När kroppen rör sig på egen hand av skrattet den släpper ifrån sig, som omöjligt går att styra. Kärleken i rummet som omger dig, de glittrande ögonen du möter och tilliten som växer till den bredvid. Det finns inget mätinstrument i något forskningslabb som mäter allt det som händer med oss då.
Efter dagens utbildningspass kommer vi ut på gatan. Smutsiga och magra gatubarn i trasiga kläder flockas runt mig, drar i mina armar och upprepar: jag är hungrig, jag är hungrig, please madam, håller fram sina händer och skålar. De berättar att deras föräldrar är arbetslösa och hemma i byn, barnen är skickade till stan. De går inte i skolan. Jag säger: Desolé, tyvärr, jag kan inte ge er något. Unga män i 20-årsåldern som luktar alkohol och också de sover på gatan kommer fram, också de hungriga. Desolé, säger jag. Jag, den vita. Den rika. Den priviligierade. Det är svårt att inte skämmas. Väldigt svårt.
Nästa dag ska de socialarbetare som vi utbildar diskutera de utmaningar de brottas med i sina jobb. De berättar om könsstympning, om flickor som ska giftas bort så snart de kommer i puberteten, om hela regioner där skolor slutade existera för flera år sen och hur all undervisning sedan dess är förbjuden. De berättar om sedvänjor som att föräldrar, för att försena puberteten hos flickor, hettar upp en sten eller strykjärn och bankar på de knoppande brösten. De berättar om kidnappningar, hot och utpressning, och att det är något de lever med. Varje dag.
Det är lunchpaus och jag går ner till buffén i den luftkonditionerade matsalen med utsikt över poolen. Solen skiner och palmerna vajar, några hundar skäller på gatan utanför. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte vem jag är och vad jag gör här. Jag vet inte varför världen är så orättvis på så många sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag får veta. Det jag ser, hör och känner. Det jag förstår, men inte alls förstår. Pausen är slut, deltagarna som kommit fram under lunchen och berättat hur glada de är att få leka, att få skratta, att få slappna av. Att de inte minns när de skrattande sist, kommer tillbaka till salen vi är i och väntar otåligt på mer lek. Mer skratt de kan ta med sig hem till sina ungdomsgrupper. Till de barn, unga och vuxna som de möter. Människor i kris, varje dag.
Där och då vet jag plötsligt vem jag är igen. På kvällen får jag ett meddelande från en av utbildningens deltagare och hen beskriver det så bra.
Everything about you is clowny, your smile, your looks, everything you do is clowny and it’s adorable.
Så nu fortsätter vi att leka. Och skratta. För det är det enda jag vet just nu, är att skratt förändrar liv.
The words of Ghinwa from Aleppo, North Syria
The situation in Syria is very sad. We face new tragedies every day. It’s not even about a country anymore, it’s about us trying to survive.
My name is Ghinwa and I come from the Northern part of Syria. I call it the sad North as it suffers not only from open clashes and displacements, but also of exhaustion and depression. I used to see the North as an example of prosperity and pluralism, rich with natural resources and diversified with ethnicities and nationalities. Here Kurds, Assyrians, Armenians, Arabs, Chaldeans, Turks, you name it, all lived in harmony together. But this great human wealth has now turned into a curse. Fear and hate are dominating people. This political was has succeeded, a whole society that once was happy is destroyed.
Women in Syria used to have high social status. They were ambitious co-workers, mothers, sisters, friends, daughters. Today, a woman in Syria is a broken creature filled with sadness and fear. Fear of death, fear of loss, fear of being used and harassed. Lots of efforts are needed to bring back humanity, life and dignity to Syrian women.
After my participation in Clowns Without Border’s training, I carried my new filled luggage and headed back home to the Sad North. The luggage was filled with laughter, positive energy and humanity. This I directly started to share with my fellow women. During weeks I gathered and trained a group of women in the methods I had been taught. Often, we met in secret in each other’s living rooms since public gatherings is forbidden in Syria. These women now are doing these trainings themselves. Today they work with women and girls who are exposed to child marriages, depression, violence, fear and social constraints. For the first time they are openly sharing their horrible experiences and the fact that we are so many carrying the same experiences makes me hold on to my luggage even harder. I want to create smaller bags out of it and distribute this psychosocial first aid kit to every girl and woman.
It hurts to see a whole civilization, nation and humanity totally destroyed. Today my home lacks love, confidence and trust. All Syrian’s live in a constantly crisis on all levels. But despite all this sadness, I still have hope. Hope of a better world. The luggage I carry, keeps being filled with new laughter, positive energy and humanity, for every new woman I meet. It’s what makes me survive.
"Jag har känt värmen från ett handslag från en förälder som med tårfyllda ögon tackar för föreställningen"
Clowner utan Gränsers kärna är våra artister som engagerar sig ideellt för att barn i utsatthet ska få fyllas med skratt och hopp igen. En av dessa eldsjälar är Hugo Gerdmar! Berätta Huga, varför är du engagerad i Clowner utan Gränser?
I en värld där alla människor inte har rätt att leva det liv de vill och kan, inte får möjlighet att bygga upp sin vardag utan ständigt förföljs av såväl andra människor som naturkatastrofer och klimatförändringar, så behövs det alternativa berättelser för att förändra världen. Det behövs stunder av totalt avkoppling från en hård verklighet och total närvaro i något annat. Något kreativt och spännande, något hissnande eller kittlande. Och att jag får möjligheten att följa med och leda in människor i ett tillstånd av harmoni, om än för en liten stund, är värt så mycket för mig. Man blir inte rik som frilansande kulturarbetare men jag har verkligen tillräckligt för att klara mig. I det läget vill jag inget hellre än att ge av min tid till personer som är i en svårare situation än jag själv. Och att jag kan utgå ifrån min profession och ge av det som jag har lärt mig gör att Clowner utan Gränser är en organisation som kanaliserar mitt engagemang på helt rätt sätt!
Berätta om ett särskilt varmt minne från en Clowner utan Gränser-turné!
Det var sista dagen i Amazonas under ett projekt tillsammans med Clowner utan Gränser Brasilien. Vi avslutade vårt arbete i ett bostadsområde som drabbats hårt av byggnationen av ett vattenkraftverk som fördämt den gigantiska Xingu-floden. Husen här är helt uppbyggda på pålar två meter över marken eftersom området under perioder av regn översvämmas och vattenfylls. Tidigare var det ett naturligt flöde där vattnet rann undan efter hand men sen kraftverket byggdes har detta flöde stoppats vilket leder till att vattennivån stiger så pass mycket att husen fylls med vatten. Dessutom stannar vattnet kvar en längre tid vilket gör att både bakterier och myggor frodas i området. Familjerna som bor här var redan innan dammbygget en utsatt grupp med låg inkomst och svåra förhållanden. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över och många försöker söka sig härifrån för att inte bli svårt sjuka.
Plötsligt hörs en svängig klezmerlåt på håll. Skratten och sorlet från ett tjugotal barn som hoppar och klappar i takt till musiken. Knakandet från spångarna som sammanbinder husen väcker de boendes nyfikenhet. Överallt sticker gammal som ung ut huvudet genom fönstergluggen för att se vad som försiggår. De spricker upp i stora leenden för att sedan försvinna. Strax därefter dyker hela familjens huvuden upp i gluggen och några lustiga figurer annonserar att det om bara femton minuter kommer spelas en föreställning runt hörnet. Skratten och sången ekar mellan husen och efterhand ansluter sig fler och fler till paraden. Till slut kommer vi alla fram till spelplatsen och föreställningen drar igång. Det blir en fantastisk show för en underbar publik och jag lämnar dem med ett leende på läpparna, starkt förvissad om att denna gemensamma upplevelse kommer att leva kvar långt efter att vi har lämnat!
Vad har du sett för positiva effekter av Clowner utan Gränsers arbete?
Många! Jag har sett barn med så mycket överskottsenergi att de håller på att gå sönder hitta in i lugnet i en tillitsövning under ett workshoppass i ett flyktingläger i Sydsudan. Jag har känt värmen från ett handslag från en förälder som med tårfyllda ögon tackar för föreställningen, en förälder som fått se sina barn skratta för första gången sedan båtturen över Medelhavet under ett töntigt clownnummer mitt i ett läger på ön Lesbos. Jag har hört sången från tusentals barn i ett flyktingläger i Rwanda som sjunger med i den specialskrivna sången tillägnad de lokala akrobaterna som gör succé under föreställningen. Men jag är bara på besök och ser bara en liten del av de här personernas liv. Det som verkligen värmer är också att få höra personalen från samarbetsorganisationerna på plats redogöra för vilka effekter de ser av vårt arbete. Hur våldet mellan barnen går ner, hur våld mellan vuxna och barn försvinner, hur barn som tidigare fick utlopp för sin energi genom att sparkas eller kasta stenar nu är helt uppslukad av att träna akrobatik. Det finns många sätt som det här arbetet gör skillnad och jag är glad och stolt över att få vara en del av den förändringen!