Reseblogg
Den som är soldat kan inte längre vara barn
Först förstår jag inte vad han säger. ”Adolecenses former associated to armed activities”. Vad betyder det ens? Det är för många svåra ord i samma mening, ett sammanhang jag inte förstår. Jonas, min artistkollega, viskar till mig: ”Han menar barnsoldater. Vi ska spela för före detta barnsoldater.”
Barnsoldater... Jag mumlar ordet tyst för mig själv. Om och om igen. Barnsoldater. Soldater som är barn. Barn som är soldater. Det går knappt att uttala och än mindre att förstå. Det kan inte få finnas någonting som heter så. Den som är barn kan inte vara en soldat. Den som är en soldat är inte längre ett barn.
Tonåringarna och de unga vuxna vi ska spela för kidnappades av terrorgruppen Boko Haram som barn och tvingades bli soldater. Efter många år har de fritagits av den nigerianska armén och här på rehabcentret ska de tillbringa tre månader innan de skickas tillbaka till byarna de kom ifrån.
I bilen på väg till spelningen är det som en annan del av hjärnan slår på. Då går det inte längre att tänka på att det är på ett rehabcenter för barnsoldater vi ska spela. Nu är de publik och vi artister. Vårt jobb är att få dem skratta. De artistiska tvivlen kickar in. Vad ska de tycka? Vår föreställning är ju för barn. Vi drattar på ändan, missförstår varandra, leker kurragömma och dansar. Publiken är i tjugoårsåldern. De har burit vapen, de har använt vapen, de har tränats, härdats och hårdnat. De slutade vara barn för länge, länge sedan, fick sin barndom stulen. Hur ska de kunna uppskatta att vi springer runt med röda näsor?
Vi förbereder oss i ett litet rum i anslutning till spelplatsen, en innergård där några träd ger halvskugga. Där sitter redan 150 ungdomar. Vi sneglar hastigt på dem genom ett fönster. De ser resliga ut, starka. Vi kommer inte kunna se dem i ögonen på ett tag. Vi har designat entrén så att vi kommer in med ryggen mot publiken, för at börja mjukt och försiktigt när vi spelar för små barn som fortfarande är traumatiserade. Jag känner hur nervositeten växer.
Våra clowner gör entré tittandes på en stor karta, livligt diskuterandes åt vilket håll vi bör gå. Redan när vi kommer in på innergården stiger jublet. Jag känner hur rygghåren reser sig. Redan efter några sekunder, vid första missförståndet då vi alla tre tolkar kartan olika och drar iväg åt flera håll, kommer det första stora skrattet. Och skratten fortsätter att komma, tills vi äntligen vänder oss om upptäcker publiken. Då stiger jublet ytterligare, för att sedan explodera i skratt när vi blir rädda för dem och gömmer oss bakom kartan.
Efter föreställningen tar vi av oss näsorna och går ut och möter publiken igen. Vi är alldeles utmattade och publiken ser också lite trött ut. De har skrattat oavbrutet i nästan 40 minuter. En av pedagogerna på centret frågar ungdomarna om de vill visa något för oss. Sen leder han en slags sånglek och alla ställer sig upp och sjunger och dansar för oss. Sen en sång till. Och en sång till. Och en till. Och en till. Och när vi lär dem en av våra sånger, så sjunger de för oss av hela sitt hjärta.
Idag har vi spelat för de som blev angripna och vi har spelat för de som var angripare, säger Moa, min andra artistkollega, i bilen efteråt.
Nästa dag frågar vi om vi inte kan klämma in en extraföreställning efter lunch, om vi inte kan få åka tillbaka till centret och spela en gång till. Det finns ju flera ungdomar där. Trots att vi är trötta efter förmiddagens två föreställningar, då solen gassat och vinden legat på och blåst upp den torra sanden så det känns som vi svalt halva Sahara, vill vi så gärna. Kommentarer från publiken har redan nått oss. Någon har sagt:
Ni hjälper oss att för ett ögonblick slippa tänka.
Det är samma sak igen. Jublet vet inga gränser. Redan när vi går in, och sen hela föreställningen igenom. Och efteråt, när de sjunger för oss, dansar för oss, leker med oss, när de tar i för allt de är värda, när de bara inte vill sluta.
Jag försöker förstå. Men det är samma sak igen. Det går inte. Hjärnan får inte ihop det. De där två bilderna kan inte finnas samtidigt. Människor som fått hela sin barndom stulen, som blivit utsatta för de mest fruktansvärda saker, som tvingats utföra de mest fruktansvärda saker. Som skrattar och skriker och inte kan sluta överösa oss med kärlek. Hur kan de ens ha skratt i sig? Hur kan de ens ha någon kärlek kvar i sig att ösa över oss?
Det här kan inte finnas. Men det finns. Det händer mitt framför våra ögon. Jag tittar ut över havet av leenden, av glittrande ögon, av uppsträckta händer. Jag ser inte soldater. Jag ser barn.
Plötsligt vet jag vem jag är igen
En pulserande miljonstad med utsmyckade rondeller stora som en mindre park. Med 5-stjärniga hotellkedjor och mångfiliga övertrafikerade vägar fyllda av blänkande suv-ar likväl skrotbilar som platsat i vilket folkrace som helst. Människor, marknader, arenor, kyrkor, telemaster och ett ’Ministerie’ i vartannat kvarter. Här träffar vi människor från fyra olika afrikanska länder, människor som dagligen jobbar med och för de människor som flyr. Människor vars vardag består av kris, av att möta barn och ungdomar med trauman. För att få de att glömma för en stund, för att de nästa morgon kan ha upplevt ett nytt trauma.
Här utbildar Clowner utan Gränser dessa socialarbetare i metod-utveckling. PLAN International, som dessa människor arbetar för, har hyrt in oss för att delge dem vår kunskap. För skratt och lek är läkande och leken kan även vara vägen till annat, den ökar förmågan till inlärning, gör så att du slappnar av i kropp och knopp och knyter relationer. Men den behöver inte vara en väg till detta ’något annat’ utan leken är också i sig själv målet. Att låta sig uppslukas av det som pågår, glömma tid och rum, hinna först till väggen eller flytta en penna. Bubblet i magen när du fnittrar och friheten i att skratta högt när det blir fel, när du gör fel, när misslyckandet är det bästa som kan hända. När kroppen rör sig på egen hand av skrattet den släpper ifrån sig, som omöjligt går att styra. Kärleken i rummet som omger dig, de glittrande ögonen du möter och tilliten som växer till den bredvid. Det finns inget mätinstrument i något forskningslabb som mäter allt det som händer med oss då.
Efter dagens utbildningspass kommer vi ut på gatan. Smutsiga och magra gatubarn i trasiga kläder flockas runt mig, drar i mina armar och upprepar: jag är hungrig, jag är hungrig, please madam, håller fram sina händer och skålar. De berättar att deras föräldrar är arbetslösa och hemma i byn, barnen är skickade till stan. De går inte i skolan. Jag säger: Desolé, tyvärr, jag kan inte ge er något. Unga män i 20-årsåldern som luktar alkohol och också de sover på gatan kommer fram, också de hungriga. Desolé, säger jag. Jag, den vita. Den rika. Den priviligierade. Det är svårt att inte skämmas. Väldigt svårt.
Nästa dag ska de socialarbetare som vi utbildar diskutera de utmaningar de brottas med i sina jobb. De berättar om könsstympning, om flickor som ska giftas bort så snart de kommer i puberteten, om hela regioner där skolor slutade existera för flera år sen och hur all undervisning sedan dess är förbjuden. De berättar om sedvänjor som att föräldrar, för att försena puberteten hos flickor, hettar upp en sten eller strykjärn och bankar på de knoppande brösten. De berättar om kidnappningar, hot och utpressning, och att det är något de lever med. Varje dag.
Det är lunchpaus och jag går ner till buffén i den luftkonditionerade matsalen med utsikt över poolen. Solen skiner och palmerna vajar, några hundar skäller på gatan utanför. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte vem jag är och vad jag gör här. Jag vet inte varför världen är så orättvis på så många sätt. Jag vet inte vad jag ska göra med det jag får veta. Det jag ser, hör och känner. Det jag förstår, men inte alls förstår. Pausen är slut, deltagarna som kommit fram under lunchen och berättat hur glada de är att få leka, att få skratta, att få slappna av. Att de inte minns när de skrattande sist, kommer tillbaka till salen vi är i och väntar otåligt på mer lek. Mer skratt de kan ta med sig hem till sina ungdomsgrupper. Till de barn, unga och vuxna som de möter. Människor i kris, varje dag.
Där och då vet jag plötsligt vem jag är igen. På kvällen får jag ett meddelande från en av utbildningens deltagare och hen beskriver det så bra.
Everything about you is clowny, your smile, your looks, everything you do is clowny and it’s adorable.
Så nu fortsätter vi att leka. Och skratta. För det är det enda jag vet just nu, är att skratt förändrar liv.
The words of Ghinwa from Aleppo, North Syria
The situation in Syria is very sad. We face new tragedies every day. It’s not even about a country anymore, it’s about us trying to survive.
My name is Ghinwa and I come from the Northern part of Syria. I call it the sad North as it suffers not only from open clashes and displacements, but also of exhaustion and depression. I used to see the North as an example of prosperity and pluralism, rich with natural resources and diversified with ethnicities and nationalities. Here Kurds, Assyrians, Armenians, Arabs, Chaldeans, Turks, you name it, all lived in harmony together. But this great human wealth has now turned into a curse. Fear and hate are dominating people. This political was has succeeded, a whole society that once was happy is destroyed.
Women in Syria used to have high social status. They were ambitious co-workers, mothers, sisters, friends, daughters. Today, a woman in Syria is a broken creature filled with sadness and fear. Fear of death, fear of loss, fear of being used and harassed. Lots of efforts are needed to bring back humanity, life and dignity to Syrian women.
After my participation in Clowns Without Border’s training, I carried my new filled luggage and headed back home to the Sad North. The luggage was filled with laughter, positive energy and humanity. This I directly started to share with my fellow women. During weeks I gathered and trained a group of women in the methods I had been taught. Often, we met in secret in each other’s living rooms since public gatherings is forbidden in Syria. These women now are doing these trainings themselves. Today they work with women and girls who are exposed to child marriages, depression, violence, fear and social constraints. For the first time they are openly sharing their horrible experiences and the fact that we are so many carrying the same experiences makes me hold on to my luggage even harder. I want to create smaller bags out of it and distribute this psychosocial first aid kit to every girl and woman.
It hurts to see a whole civilization, nation and humanity totally destroyed. Today my home lacks love, confidence and trust. All Syrian’s live in a constantly crisis on all levels. But despite all this sadness, I still have hope. Hope of a better world. The luggage I carry, keeps being filled with new laughter, positive energy and humanity, for every new woman I meet. It’s what makes me survive.