Reseblogg
”I was never a cheerleader” - Fyra dagar i Libanon
Fyra korta dagar till ända. En första resa bortanför Sverige på över två år. Jag är här tillsammans med mina kollegor Ingrid och Elin, för att följa upp vårt arbete och möta de artister som vi arbetar med dagligen – men inte träffat på så lång tid.
Libanon, detta lilla land som har en så varm plats i mitt hjärta. Gästfriheten, generositeten och leendena är lika stora som alltid, men samtalen andra. Vi pratar om oro för framtiden, den totalt havererade ekonomin, sopbergen som äter upp gatorna, elektriciteten som bara finns någon timme om dygnet, bristen på bränsle och risken för nya våldsamma sammandrabbningar. Området i hamnen som helt raderades av explosionen. De gamla stadsdelarna med sina vackra hundraåriga hus som nu desperat försöker hålla sig uppe. Skjutningarna för några veckor sedan som väckte svåra minnen från inbördeskriget. Funderingar på att lämna landet och börja om någon annanstans.
Vi landar klockan fyra på morgonen, efter några få timmars sömn ger vi oss i väg. Vi har bara några korta dagar här och ingen tid att spilla. Den första dagen bjuds vi med till en workshop med syriska och palestinska kvinnor som lever i det sedan länge permanenta flyktinglägret Chatila. Gatorna här är lika trånga och smutsiga som leendena är stora inne i rummet där vi ses. Detta är deras fjärde träff, sessionerna leds av artisterna Stephanie och Riwa, och idag får vi vara med i dans, konstskapande och lekar. Med det kreativa som bakgrund ryms här samtal om kvinnors utsatta situation, patriarkatets makt, drömmar om framtiden och förluster de upplevt. Mjuka händer, snälla lekar, mönster med akrylfärger blir det som behövs för att våga dela, bygga vänskaper och självförtroende. Stephanie berättar hur konflikterna i lägret är många – mellan palestinier och syrier – denna grupp blir ett andrum där nationalitet blir sekundärt, där förståelse skapas och vänskaper byggs.
Förenade i övertygelsen om att skratt är livsviktigt för barn
Den andra dagen reser vi söderut till Saida, en av Libanons större städer som präglats av hård stämning och oro. Vi spelar en föreställning i en liten oas som byggts upp av ett gemenskapsinitiativ. En tidigare soptipp har förvandlats till odlingar, en liten marknad och skogsdunge. Med träden som kuliss får artisterna hundra barn och lika många tonåringar och vuxna att kikna av skratt. En grupp på 20–30 tonårstjejer håller sig i bakgrunden med nyfikna leenden. De är alla palestinier eller syrier, som levt i Libanon i generationer, men fortfarande lever i ett läger de inte tillåts lämna utan särskilda tillstånd. För att komma in eller ut behöver de passera 3 checkpoints. De går på samma program som kvinnorna i Chatila och idag är deras avslutningsdag. Vi har lyckats få alla tillstånd för dem att lämna lägret och de firar sin avslutning med frukost vid floden och besök på föreställningen.
På kvällarna äter vi med artisterna, Sabine, Stephanie, Riwa, Layali, Ghalia, Rami, Dima och ännu fler. De är som en liten familj, förenade i övertygelsen om att skratt är livsviktigt för barn, för att människor ska må bra och samhällen utvecklas positivt. När vi pratar om den pågående situationen i landet svarar flera:
Mitt arbete är lika viktigt för mig, som för de barn jag möter. Det är det som ger hopp, uthållighet och ork att leva i en vardag och ett land där allt rasar runtomkring.
”I was never a cheerleader”
Tredje dagen börjar vi i en skola för barn med särskilda behov. Den ligger i området där de våldsamma skjutningarna var för några veckor sedan. De flesta av barnen är autistiska, känsliga för ljud och intryck. Det går knappt att föreställa sig hur de måste känt sig när gatorna plötsligt fylldes av vapen och skott. Föreställningen följer barnens energier och intryck. Med sina storartade sinnen sitter de med vidöppna ögon och slukar varje sekund. Mitt eget största ögonblick är när en ung flicka, 12–13 år, bjuds upp på scenen för att delta i en improviserad clownorkester. Hon ges ett par klarblå, glittrande pompoms men invänder skarpt ”I was never a cheerleader” och avisar uppdraget.
“Today you are”.
Först med små prövande rörelser, sen vidare och vidare. Pompoms flyger i luften högt över huvudet, hon låter dem smeka kinderna på sina vänner i publiken, sträcker armarna högt upp i luften, springer över scenen som egentligen är en parkeringsplats. Publiken jublar och ropar hennes namn. ”AMAL AMAL AMAL”*. I denna lilla stund är hon den stjärna hon alltid borde få vara.
Efteråt sitter hon bredvid mig. Jag säger att hon var fantastisk. Hon svarar med rynkade ögonbryn ”I was never a cheerleader before”. Jag svarar: maybe never before - but now you are. Rynkorna suddas ut och i ögonen tänds glittret igen. Drömmen får ta plats.
Energin är hög redan när vi kommer.
Nästa stopp är på en skola för syriska och libanesiska barn. Trots att kriget i Syrien pågått så länge är skolsystemet fortfarande uppdelat utifrån nationalitet, den här skolan är ett undantag där alla barn går tillsammans. Energin är hög redan när vi kommer. Barnen mellan 3–7 år. Vi spelar på asfalten, lägger ut vårt rep för att visa var den provisoriska scenen är. Artisterna leker runt bland barnen, visar dem hur de ska sitta, fångar upp de minsta längst fram, ser till att alla har avstånd. Föreställningen börjar och nyfikenheten är stor och barnen ivriga att se allt. När Sabines paraply plötsligt blåser henne ut i publiken så tjuter barnen av skratt. När Riwa hoppar genom en rockring och landar handstående är ögonen vidöppna. När Stephanie brister ut i sång sjunger alla med. När föreställningen är slut har scenen krympt till hälften av sin ursprungsstorlek, så stor var ivern att komma nära, att se allt, att få uppleva.
Vi reser hem igen. Fyllda av intryck. Av sorg över den raskt eskalerande situationen, av oron för framtiden och rädslan för våld. Men också av så många stunder med tindrande ögon, ekande skratt och varma samtal. Med en övertygelse om att vi gör rätt saker – att det är livsviktigt att skapa rum för hopp, för skratt, vänskap, tillit, lek, glädje, framtidsdrömmar och vardagslättnad. För när vi inte kan påverka systemet runt oss – så måste vi hitta stunder och platser där vi mår bra. Det är så vi orkar leva vidare.
*Namnet har ändrats
"Jag önskar min mamma och pappa var här och fick träffa er också!"
Årets Musikhjälpen-tema "Ingen människa ska lämnas utan vård" sätter fokus på en självklar rättighetsfråga som vid första anblick tycks röra akuta insatser i fattigare länder. Min tanke går till utbyggnad av sjukvårdssystem och tillgång till till exempel vaccin och mediciner. Temat kan kännas avlägset här hemma i Sverige om det inte var så att vi just nu befinner oss mitt i en pandemi.
Plötsligt är frågan om sjukvård och vacciner på allas läppar i priviligerade rika Sverige. Vad innebär det att inte få akut sjukvård om vi faktiskt inte har tillräckligt med kapacitet på sjukhusen? När kommer vi få ett vaccin här hemma som kan göra att livet kan återgå till det normala igen? Plötsligt kanske min oro här hemma för vänner i riskgrupp är en källa till förståelse för oron de föräldrar jag träffat på Clowner utan Gränser-resor känner för sina barn när det sprids information om att ett kolerautbrott härjar i flyktinglägret.
Men årets tema kring "Ingen människa ska lämnas utan vård" betyder också allas rätt till vård av psykisk ohälsa. Nu med nya restriktionerna kring social distansering, inför en av de största familjehelgerna, får vi kanske en förnimmelse av hur det är att vara ofrivilligt separerad från sina kära pga. flykt. Till våra ensamkommande ungdomar, alla barn och vårdnadshavare jag träffat här i Sverige i vårt arbete med att sprida glädje, lek och skratt, till vill jag säga jag längtar också nu.
Jag önskar min mamma och pappa var här och fick träffa er också!
Meningen ropades ut spontant mitt i ett skrattanfall på en av vårens balkongspelningar. En flicka med alldeles för mycket visdom i sin blick fick oss nästan ur spel med sin replik. Trots att det ju är därför vi är där, för att hon behöver oss. Ett barn separerat på obestämt framtid från båda sina föräldrar. För att hon ska få glömma sin situation en stund. Få bli uppfylld av att få ingå i vår hinkorkester, försöka förklara för clownen att ena hinken har fastnat på clownens rumpa och inte alls är borta eller bara få njuta av att se sitt äldre syskon skratta från magen en stund och släppa all oro.
På grund av covid-19 kunde vi i Clowner utan Gränser inte genomföra vår turné till asylsökande barn och vårdnadshavare här i Sverige som vanligt. Men det betydde inte att vi gav upp och lämnade dem åt sin vardag i oro, längtan, väntan på asylbesked och tristess. Vi ställde om. Med lager-på-lager clownkostym och megafon begav vi oss ut till flyktingförläggningarna och spelade på innergårdar för barn och vuxna som stod på sina balkonger. Föreställningen var i princip densamma som vi spelat ett halvår tidigare i flyktingläger i Nigera och Kamerun. För vi, likt läkare och forskare, arbetar hårt för att ge vård. Vi med själavård i form av ett läkande skratt, en livsviktig injicering hopp, en dos fantasi och ett helt vårdpaket av lek.
Just Musikhjälpens upplägg med önskelåtar och liveframträdanden av artister är så genial. För det är genom musik, scenkonst, kultur som vi blir människor och känslovarleser. För mig räcker det med introt till en låt från tonåren för att jag ska kastas tillbaka till ett helt register av känslor och upplevelser som jag inte mindes att jag mindes. De minnena är de vi i Clowner utan Gränser skapar för de publiker vi möter. Minnen av att se sin förälder, trots oro och trauma, skratta hjärtligt så knäna guppar under barnens rumpor. Minnen av en exotisk melodi som tar över det vardagliga sorlet. Minnen av vuxna som lekte och fick andra vuxna att ge sig hän i leken. Minnen av den leriga stigen till vattenbrunnen som efter vårt besök förvandlats till en fantasihinderbana där det numera gäller att gå sicksack mellan de stora stenarna, baklänges över bron, sjungandes, hoppandes och lekandes ta sig fram. Det krävs fantasi för att förändra världen.
Som artist i Clowner utan Gränser hade jag önskat få berätta för er i sändning om mina möten med brännskadade barn på Läkare utan gränsers kliniker i Haiti. Hur barnen med hjälp av vår mimade fjärrkontroll fick sjuksköterskorna att gå som robotar, läkarna att dansa och clownerna att snubbla. Eller hur jag besökte en enorm flyghangar i Sydsudan som förvandlats till fältsjukhus. Hur vi sida vid sida med den medicinska vården arbetar med livsviktig vård av barnasinnet. Som tur är känner våra mottagarorganisationer såsom Rädda barnen, Plan International, Röda korset, Läkare utan gränser etc. till detta och fortsätter bjuda in oss att komma när det mest akuta läget stabiliserats, men chansen att få Musikhjälpens tittare och lyssnare att få tillgång till den vetskapen slank ur näven denna gång. Chansen att få berätta att deras gåva förvandlas till ett liv värt att leva. Ett liv fyllt av hopp och glädje. Sprid gärna ordet till någon du vill ska få den kännedomen.
It´s not about what you deserve, it´s about what you believe in.
De stora träden ger en perfekt halvskugga ute på gården. Löven är stora och sitter tätt men den starka solen letar sig ändå fram och ett grönskimrande ljus lyser upp den lilla plätten. En sal i skolan är egentligen bokad åt oss men när vi hittar den här platsen bestämmer vi snabbt att det får bli vårt klassrum de kommande dagarna.
Våra elever samlas. De tittar förväntansfullt på oss, några kommer fram och tar i hand, hälsar. De flesta ser unga ut, kanske i tjugoårsåldern. Det är både män och kvinnor. När de pratar med varandra varvar de engelska och sina tre olika språk som jag aldrig lyckas hålla isär. Några har sportiga t-shirts, andra har fantastiska klänningar i starka färger. Några av dem bär kristna kors, några bär hijab. Vissa har på sig en tjock tröja – det är ju trots allt bara 28 grader och de ser lite oroliga ut. Ska vi verkligen vara utomhus?
De är anställda av FN, men jobbar hos den lokala organisationen GOALPrime, oftast ute i flyktinglägren med barnen där, men också på rehabcenter med före detta barnsoldater. Vi ska utbilda 40 av dem inom det vi kallar Training for Trainers – fortbildning av personal som möter barn och unga i kris, i hur lek kan användas som psykosocialt stöd.
Vi rivstartar med att i nästan två timmar leka. Det är sånger, kull, koncentrationsövningar, gestaltande dramaövningar och allehanda clownlekar som mest är till för att alla ska misslyckas och kunna skratta åt sig själva. Det tar inte lång tid innan alla har tagit av sig sina tjocktröjor. Skratt och glada skrik hörs under lövverken.
Vi är hänförda av våra elever. De kastar sig in i lekarna, in i vår pedagogik, i uppgifterna och utmaningarna vi ger dem. De är otroligt lyhörda. Alla lyssnar uppmärksamt på varandra, låtar varandra ta plats, tala till punkt. De är fullständigt koncentrerade, hela tiden.
Det är en blandning av kristna och muslimer, av män och kvinnor, från olika delar av landet och med olika modersmål, men vi märker inga som helst grupperingar. Alla pratar och leker med alla. När vi gör akrobatik med dem klättrar de flesta gladeligen runt på varandra.
Över lunchen får de en uppgift. De ska i smågrupper tänka över sin arbetssituation och göra en lista över behov, utmaningar och förväntningar. Svaren vi får ger en oss en inblick i hur deras vardag ser ut.
Vi behöver områden där barnen kan vara säkra.
Vi behöver kunna ta oss mellan olika flyktingförläggningar, de ligger så långt ifrån varandra.”
Vi behöver hitta sätt att nå alla de barn som inte talar samma språk som vi.
När vi listar deras svar på en whiteboard framträder en tydlig bild kring vilka enorma utmaningar de har att brottas med. Men också vilken enorm kunskap de besitter. De beskriver situationer vi aldrig kunnat föreställa oss. Utmaningar ingen kunnat förutse. Deras kunskap är unik, det är sån där kunskap som bara kan komma av erfarenhet, av otaliga arbetstimmar, av tusen och åter tusen möten. Vi är helt tagna. Hur kan de vara så otroligt kunniga redan? Organisationen har bara funnits i tre år. Personalen har ingen tidigare erfarenhet. Visst, vi vet ju att organisationen genomsyras av engagemang, att vår chaufför har hoppat in och deltagit i lekarna, att chefen Chris är på plats och hjälper till att ordna. Men ändå. Hur kan de liksom vara så... bra?
Vi får höra att de alltid arbetar två och två, alltid en man och en kvinna. Roterande schema, de byter partners och de byter läger med jämna mellanrum. Varje fredag träffas de allihopa och utbyter kunskaper och erfarenheter. Berättar för varandra hur just de hade det just den dagen i just det lägret. Det blir plötsligt så tydligt varför just den här organisationen behövs. Varför de kan göra saker som inte någon av de stora internationella aktörerna kan göra. Att de byggt en infrastruktur som gör det möjligt att alltid ha hjärtat nära.
Resten av dagen fylls med fler lekar, men nu pratar vi mer om vad det är vi faktiskt försöker lära ut. Om och om igen återkommer vi till samma budskap:
Ni ska inte lära ut lekar – ni ska lära ut att leka! Ni måste ha roligt själva! Hitta variationer så alla kan ha kul! Hitta sätt att göra det roligt för barnen och kom ihåg att involvera alla!
Efter första dagen är vi alldeles slut. Medan vi väntar på att bli hämtade står vi och småpratar med några av dem. De berättar mer om barnen och ungdomarna de möter.
Hur är det att arbeta med före detta barnsoldater? frågar vi försiktigt en av de unga kvinnorna som vi träffade när vi föregående dag spelade på ett rehabcenter. Hon ler och säger They are my children.
Efter två dagar känns det som att vi har känt varandra i evigheter. De intensiva timmarna vi haft tillsammans har blivit till ett eget universum, genomströmmat av det grönskimrande ljuset. Vi kan inte nog berätta för dem hur imponerade vi är, hur stolta vi har varit att få arbeta med dem, hur mycket vi beundrar dem. Ni är hjältar! utbrister vi under den allra sista utvärderingsrundan. I rundan är det många av dem säger samma sak: Jag har förstått att jag måste bli ett barn själv. Att jag ska leka med barnen. De ler när de säger det. Det ser ut som att de längtar tillbaka till barnen.
Epilog
När vi kommer in på chefen Chris kontor för en sista utvärdering av projektet skrattar vi allihopa högt. Överallt på väggarna har det målats superhjältar. Very suitable tjoar vi alla tre. Chris sitter framför en stor bild på Wonder Woman, när han om och om igen upprepar Please come back soon.
På planet hem blir jag full i skratt när jag ser att Wonder Woman finns på filmmenyn. Halvslumrande tittar jag på hur hon ska besegra krigsguden Ares och göra slut på alla krig. Ares säger till henne att det är människorna själva som startar krigen och att hon borde ansluta sig till honom eftersom människorna inte förtjänar hennes hjälp. Men hon står emot frestelsen att vända människorna ryggen. I slutscenen, alldeles innan stråkarna kickar in säger hon:
It´s not about what you deserve, it´s about what you believe in.